Dagens Nyheter – 11 november 1867, sida 2

Smänyleter. Ett äfventyr på Carl XIII:s torg. En skomakaregesäll hade i måndags efterm. i förra veckan efter slutadt arbete klädt sig i sina bästa kläder för att gå ut och promenera. Han styrde färden till Carl XIII:s torg. Der såg så lifligt och gladt ut, skaror af barn sprungo och lekte, kastade boll, slogo puta och hade full sysselsättning med sin lyckliga ålders nöjen. Han satte sig på en bänk för att se på, under det att minnen — länge glömda, — vaknade och återkallade den tid, då äfven han hade torget till lekplats och roade sig utan tenke på den hårda trefoten, syl, pryl, becktråd m. m. Länge fick han ej sitta ensam. Ett mycket elegant fruntimmer tog plats på samma bänk, och tycktes äfven hon ha stort nöje af att betrakta barnens lekar och lyssna till derag joller och skämt. Plötsligt kommo 7 å 8 pojkar jagande hvarandra och straxt framför bänken, der fruntimret och gesällen sutto, tumiade de omkull på hvarann, dervid upphäfvande höga rop. Det var mer än den fina damens svaga nerver kunde tåla vid: hon dånade — och föll i armarne på gesällen. Någonting så fint bade han aldrig haft i knäet förr och kände sig derför helt undexlig till mods. Efter några ögonblick vaknade hon upp, såg sig förvånad omkring och yttrade med en ytterst blyg min: Förlåt, min bäste. herre, min svåghet! Jag trodde att någon olycka skulle hända och kunde ej bekämpa min förskräckelse. Dessa ostyringar till pojkar äro så roliga att se på, men så fasligt våldsamma och oförgigtiga. Skomakaren kunde i sin förlägenhet ej zvara någonting; damen fortfor dock ogeneradt att tala, och snart var äfven hans tafatthet försvunnen, så att ett samtal kom i gång. Det dröjde dock ej länge förrän damen steg upp. — Hvad är ert namn, min herre? Han sade det. — rt yrke?