Dagens Nyheter – 11 november 1867, sida 1

närmare; såg jag att den häfsiga hufvudvärk; som hon litet emellan led af; började infinna sig, synbarligen förorsakad af hettan och bullret omkring 0ss. Att hon skulle kunna uthärda; tills vi nådde vårt mål, var tydligen omöjligt; och ehuru hon bemödade sig att hålla modet uppe; och ehuru hon med vänliga leenden besvarade mina bekymrade och deltagande ord, så förrådde likväl den tilltagande blekheten i hennes ansigte och ögonens dunkelhbet alltför tydligt hennes svaghet och illamående samt öfvertygade mig om nödvändigheten af att finna något ställe; der Mary kunde hemta och hvila sig. Lyckligtvis passerade vi i det afgörande ögonblicket en blomsterbod; och då deas egarinna såg oss stanna och märkte Marys blekhet, steg hon genast upp och bad oss stiga in: Alltför tacksam att erhålla en stol åt min lidande följeslagerska för att tveka; bad jag henne sstta sig, aftog hatten och lyckades genom att bada hennes tinningar med friskt vatten förekomma den svimning, som på gatan var nära att öfverfalla Mary: Derefter — vare sig nu Merys vänliga ansigte verkade fördelaktigt på bodens egarinna eller hennes eget bjertas godhet förmådde henne dertill — erbjöd hon Mary, då jag sade att jag hade ett ärende att uträtta, att stanna qgvar och afvakta min återkomst: Jag lemuade derföre Mary uti blomsterboden och forteatte min promenad; hvarunder mina tankar mera sysselsattes med min väninnas tillstånd än med min egen angelägenhet: Slutligen uppnådde jag efter många frågor och miss: tag min bestämmelseort: