Dagens Nyheter – 7 november 1867, sida 1

så nedslagen, när ban ej fann er. Han sade åt John; att ni sjöng som en engel och att ni visst var en sådan; Han ville ändtligen att jag skulle lofva muntra upp er och säga er; att om ni ville tillåta bonom besöka er; så skulle ban hafva en lycklig nyhet att meddela er. — Ab, annonsen! Jag hade alldeles glömt bort den. Jag undrar om det gått bra. Om så vore; skulle jag vara glad, ty jag måste på ; något sätt söka få någon sysselsättning. — Ja, det vore mycket bra; ty om ni hade något att göra, så skulle ni ej tänka så mycket på er olycka; men haf tålamod; och allt: skall gå väl: Denna annons måste göra underverk. — Gud gifve det; ehura det icke har synnerlig utsigt att lyckas, kan jag åtminstone hoppas; men under tiden måste jag haffa någon sysselsättning. — Låtom oss göra ifrån oss vårt syarbete först, och sedan kunna vi ju göra en liten promenad åt Islipgtonsidan. Den friska luften skall bekommga er väl; ty ni är så hvit i ansigtet som en skjortkrage. Ni beböfver ej befara att man skall upptäcka er, ty ingen skall bry sig om att fästa någon uppmärksamhet vid oss. — Ja; men föret skall jag lägga ned mina kläder i den här gamla kistan, hvartill det till på köpet finves en nyckel. — Lita ej så mycket på låset; det kan finnas två nycklar. Men hvad står på; kära fröken? Mår ni illa? — Nej; nej! Det är ingenting, svarade jag hastigt, försökande att dölja den rörelse jag erfor; då jag påträffade den lilla toalettfiaskan;