Dagens Nyheter – 2 november 1867, sida 3

utom endast ett par dagar förutisammanbang med visitation efter annat gods visiterat efter samma sak, utan att då finna något, ansåg jag mig ej böra efterkomma deras anhållan; Deremot underrättade jag de till nig utreste personerna, sf hvilka ingendera kunde? uppvisa målsegarens uppdrag och följaktligen heller icke vore att anse gåsom hans ombud, att :ålsegaren, om han sådant önskade och begä:de, hos mig kunöe utfå bevis för husransakan i laga o-dniog. Att personer för mig intygat, att den mi stänkte arbetaren innehaft det stulna plagget är en osanning, likasom att jag vägrade visitation då ersättning icke lemnades. De utsände personerna visste endast berätta, att de af andra hört sägage, att den misstänkte arbetaren innehaft en rock, iknande den stulna, således endast hörsagor. Hved i öfrigt ordas om förment uraktlåtenhet å min sida samt begärd olaga ersättning och häktning, förråder en allt för stor, låtsad eller verklig okunnishet om straff-lagens stadgande rörande vilkoren för personers häktning, samt stadgandet i 16 7 mom. sf kongl. förordningen den 16 febr. 1864 om hvad vid strafflagens införande iakttagas bör, att vidare behöfva bemötasa. Att innehållet af denna berättelse qm hvad som förekommit vid de från Hallsbergs jernvägsstation andra gången till länsmannen i Lerbäck utreste personerna, öfverensstämmer med verkliga förbållandet och sanniogen är intygadt af hr P. V. Rehnberg på Åsbrohamraar, som vid tillfället var närvarande. Men den berättelse som länsman Olszou sålunda bestrider var oss lemnad och undertecknad af lokomotivföraren A. Hallberg; hvilken var den som begärde visitationen; och! bevittnad af A; Johansson vid Hallsberg, samt begges egenhändiga namnteckningar bevittnade af för oss bekanta personer. Sålunda står nu saken: två mot två: