Dagens Nyheter – 1 november 1867, sida 1

lefnads lycka, insåg jag nu, att jag ofördröjligen måste bort. Om jag dröjde till följande morgonen; skulle det blifva för sent; major Sommerset skulle återvända, och att fly stod då ej mer i min makt. Jag måste gå nu genast, utan att bry mig om nattens mörker eller de åtgärder jag vidtagit för att stanna qvar eller min fullkomliga obekantskap med London — jeg måste bort! EXIL, Men -hvarthär? Sak samma; en gåag väl på gatan (raitt knyte var lätt att bära) skulle jag nog finna någon utväg: Jag fick ej stanna qvar för stt öfverväga, ty en inre röst sade mig att jag då skulle vackla i mitt beslut och kanhända svivama, ty jag kände mig mycket svag, mitt hufvud värkte, och mina ben voro nästan baortdomnade, : Jag -woårte genast gå I detsamma jag uppsteg för at utföra mitt beslut och påtog hatten; bördes en sakta knackning på dörren. -— Stig in, sade jag troende att det var någon af tjenarne. Ett ögooblicks tystnad uppstod, hvarefter dörren plötsligen öppnades och jag wll min stora förvåning såg inträda min vän poatiljonen, som: åtföljdes af eu ganska vacker, ung qvinra, som, fastän någor skygg, såg mycket godtjertad jut. — Jag ber om förlåtelse, Höken; att jag besvärår, er, ty jag förmodar ev. ni ja trött obh behötver Hvit men Hustw min tch jag hare