Dagens Nyheter – 29 oktober 1867, sida 2

— Ah, det är en treflig stad för folk; som ha godt om penningar; men en rigtig håla för andra fattiga etackare. Jag förmodar, att ni har många vänner der! — Nej, svarade jag något nedslagen: — Men hvad tänka då edra anhöriga på, då de låta er, en ficka, så ung som ni är; resa till London utan satt ha några vänner der? — Jag har på eget bevåg företsgit denna resa; omständigheterna göra; att jag måste försöka att ensara taga mig fram, — Nå, deruti ligger ingenting ondt, då vi ella kommit hit till verlden för att pröfva våra krafter; men icke behöfver man nödvändigt derföre resa till London, den sämsta håla, som Guds väleignada sol skiner på. — Är de? Jeg vill boppaa, att jag ej får något att göra med den sämre, utan med den bättre delen af dess invånare. — Uff! svarade postiljonen. Ni talar likt kycklingen som i ovädret sprang till böken cch bad honom taga vård om sig. Jag svarade ingenting härtill, och resan fortgick en stund usder ömsesidig tystnad. Slutligen sade pöstiljonen : ; — Mitt råd är i alla fall, a!t ni vänder om hem igen. Ni kan stiga af vid nästa station och der invänta diligensen ifråa London. — Jag tackar för ert råd, men det är mig omöjligt att följa det. Jeg måste resa, — Nå ja, öm ni mäste, så tonar det till