Dagens Nyheter – 29 oktober 1867, sida 2

ingenting. att. vända om-igen; Men hvad kan ni försörja er med? Ni söker väl ej anställnicg som tjensiflicks? — Nej. — Jag kunde tro det. Det syns alltföryväl, att ni varit van att blifva uppassad, och ni torde vara god och ej illa upptaga, att jag talar till er så som jag gör; men jag kan ej likgiltigt åse, huru ni reser till London utan, minsta kännedom om allt det. bedrägeri. som. der möter er, utan någon beskyddare och helt eätert inbillande er, att alla der äro lika oskyldiga som ni sjell. Dessutom, tillade han, uppmärksamt betraktande mig, har jag haft en syster; som, blifven trött vid hemmet, rymde åstad alt i London söka sin lycka, och ehuru. hon dog af feber, innan någon: större olycka träffadehenne; så ville jag likväl beldreser dem; jag här på jorden har kärast, sänkas i grafven, än att de skulle följa hennes exempel. En tystnad uppstod, ty ett töcken lade sig plötsligt öfver postiljonens. vänliga ögon, och han vände sig bort. Hans ord voro stränga. och allvarliga, och i bans eätt fanns ingenting förfinadt; men det oaktadt skulle ett belefvadt och finkänsligt fruntimmer af haos ord ej. känt. sig sårad eller förnärmad; under, det att jsg; öfvergilven och olycklig, kände mitt bjerta slå dea man iill mötes, s2om för en främling kunde känna ett så ädelmodigt deltagande, Mina känelor måtte hafva afspeglat sig i mitt ansigte, ty posiiljonen vände sig till mig ooh sade: RES — Ni är väl ej stött öfver min djerfhet? Och nu; sedan jäg sbpt er orsaken byarföre