Dagens Nyheter – 26 oktober 1867, sida 3

Så uppretad och förvånad jag än var, hade jag likväl nog sjelfoeherrskning att ligga stilla och med halft tillslutna ögonlock betrakta min stjuffaders ansigte. Det var blekt och talade om beslutsamhet, ehuru åtskilliga ryckningai omkring munnen och några oroliga ögonkast bevisade; att huru beslutsam hans själ än var att fullfölja sin plan, kroppen likväl var skakad och bar spår af den själskamp; som försiggick inom honom. Jag kände; att detta ansigte tillhörde min dödligaste fiende; i hvars hand mitt öde nu låg. Jag kunde ingenting göra —— allt var emot mig. ZXIV. Jag förblef derföre tyst och fördrog med tålamod, att man på mitt hufvud lade kalla omslag och under min näsa höll en luktflaska. Slutligen ökades sällskapet med skogvaktåren; som; då han funnit köket tomt, gått upp i första våningen; Genom den på glänt stående dörren till salongen tittade han i början in; men slöt sig sedan till de öfriga. En stund höll han sig bakom kretsen; men banade sig gedan väg fram till soffan; och nu utropade han; förskräckt vid min åsyn: — Ack, min Gul, detta är svarta Madges verk! — Hvad? Hvad vet ni om svarta Madge? utropade herr Cunningham. — Ingenting, åtminstone ej mycket; mumlade ekogvaktaren. — Det vore bättre att ni satte litet mera värde på er plats: Jag vill ej i min tjenst behålla ea karl; som; trotsande min befallning;