nens dagtraktamente, då de resa å tjenstens väg. nar, men begagna egna hästar, blir väl drygt Man har äfven försökt att kasta detta onus på staten, men det blir alldeles för dyrt och skulle ej medföra lindring för någon, emedan man återfick utgiften på debetsedeln. Man har föreslagit 1 rdr 50 öre pr mil i stad samt1: 20 å landet, men andra hafva ansett det böra vara lika, emedan egare af häst i stad har många sätt att förtjena på den, hvilket ej är förhållandet på landet. Således skulle 1: 50 betalas öfverallt pr mil samt staten mellankomma om ej entreprenör kunde erhållas. Ordföranden biträdde denna åsigt, men med den modifikation, att äfven landstinget skulle i det sednare fallet mellankomma, så att utgiften delades lika mellan staten och länet. Jöns Bengtsson i Anderslöf trodde att entreprenörer på sådana vilkor ej kunde erhållas. Truls Persson i nuarp icstämde med ordföranden, blott med den skillnad att hvarken staten eller landstinget skulle betala något, utan den resande allt. I denna åsigt instömde Petter Persson i Stora Isie Lars Jeppsson i Skifvarf ville att hästarnes antal skulle nedsättas, då nu vid somliga gästgifvaregårdar 30 hästar skola hållas på dag, men ej så stort Antal utgår i månaden. Ordföranden upplyste att andshöfdinge-embetet bestämmer hästarnes antel, samt att ej ändring kan ske annat än hvar gång kontraktet år utlupet och nytt uppgöres. Mötet uttalade derefter den åsigt, att ändring vore önskvärd samt att bäst vore om de resande ersatte detta Onus, så att jorden befriades derifrån. Efter en kort diskussion angående en högre folkskola i Wemmenhögs härad, upplöste ordföranden sammankomsten med ett vackert tal, i hvilket han tackade de närvarande derför att de infunnit sig, samt framhöll det nyttiga uti att fosterländska angelägenheter offentligen diskuterades och hvarje medborgare inom samhället intresserade sig för statens väl och deraf föranledda nyttiga reformer.