Dagens Nyheter – 22 oktober 1867, sida 3

, kl. half 11 såg man först en afdelning af Pariser gardet till häst långsamt komma ut från Rivoligatan; derefter följde en bataljon jägare till fots I och två sqvadroner dragoner med den första af de 10 musikkårer, hvilka, fördelade på den långa processionen, utförde en sorgemarsch, omvexlande med de dofva hvirflarne från de med sorgflor behängda trummorna. Efter en brigad gardesvoltigörer följde en afdelning sappörer med sina hvita långa förskinn och väldiga bilor. Efter ytterligare en afdelning af trupper, anförda af divisionsoch brigadgeneraler, syntes ändtligen den med sex, af sorgmarskalkar ledda hästar bespända likvagnen, som följdes af en ceremonimästare, hvilken på ett hyende bar den aflidnes många ordnar. Dernväst den framlidnes tätt slutna och med sorgflor öfverdragna vagn, så kejsarens galavagn med hans representanter, hertigen af Cambacdres och general Rollin, samt kejsarinnans vagn med hennes representant, hertigen Tascher de la Pagerie. Dernäst följde samtliga ministrarne med undantag af Rouher nllamående), marskalk Canrobert (som hade högsta befälet öfver de till begrafningen kommenderade trupperna), åtskilliga medlemmar af diplomatiska kåren, den aflidnes slägtingar, en följd af marskalkar, generaler och amiraler samt slutligen de 13 mairerna i Paris uti gammaldags vagnar; slutligen en rad af enskilda vagnar. Efter allt detta kommo flera afdelningar af tätt slutna trupper, hvaribland ett batteri och en afdelning af parisiska gardet som skulle salutera på kyrkogården. Det dröjde en timma innan man fick se de sista i den oerhörda processionen. Ungefär kl. half 2 ankom den till kyrkogården, der justitieministern och en ledamot af akademien höllo tel öfver den aflidne. Hvad en tomt kan inbringa. Konung Georg den II af Eogland mötte en dag, då han promenerade i Hyde-parken i London, en soldat som hade förlorat sitt ena ben. Konungen kände igen honom och frågade honom om han behöfde någonting. — Ja, min hustru sitter och säljer bakelser här strax: utanför parken, svarade soldaten, och om hon kunde få en liten bit der till att uppföra ett stånd på, så skulle vi berga oss godt. Konunvgen lät också gifva henne fastebref på ett jordstycke der. — Många år derefter när soldaten var död, men hans enka ännu lefvasde och deras son advokat, lät lordkansleren taga bort hennes stånd och bygga på platsen ett palats, som står qvar än i dag. BSoldatenkan blef förtviflad, men sonen bad henne tiga och vara lugn. När palatset var färdigt gick han till lordkansleren och begärde någon ersättning åt sin mor. Lordkansleren erbjöd ett par hundra pund i ett för allt, men advokaten sade boaom att han ej vore nöjd med detta; utan kansleren kunde gerna taga bort sitt bus från tomten, ty bakelsegumman behöfde det icte. — Slutet blef att lordkansleren måste betala 400 pund sterling om året itomthyra, och palatsets egare betala lika mycket än i dag till den fordne soldatens afkomlingar: