Dagens Nyheter – 17 oktober 1867, sida 3

dra än sådana här älskvärda och sällskapliga menniskor. Och de höllo ord. De giogo förbi ella visas, lärdas och enslingsra boningar, men der de sågo ett prydligt bus med en större eller mindre samling wmenniskor uti, der gingo de ia och slogo sig ej sällan ned i sjelfva soffan. Och så fortfara de än i dag, — fastän de, alitsedan gästfriheten börjat aftaga, gjort sig osynliga. — De ställa sig bredvid oas, de kittla oss i mungiporna och på ögonlocken, ja, de blanda sig till och med i konversationen: Men ett och annat medel gifves dock, hvarmed maa kan jaga dessa besvärliga parasiter på flykten; ett och annat medel zom Trefnaden sjelf gifvit oas till vapen mot hennes arffiender, och det förnämsta bl.nd dessa är — Kaff:. Jag hoppas att ingen protesterar häremot. Betrakta t. ex, ett litet sällskap, der ksnversationen oupphörligt vill afstanna; värdinnan sitter orolig och gör feberaktiga bemödanden att lifva sina gäster; ingen roligbetsmakare är till fionandes — svaren äro ensta!viga och gäspningarna döjas höfligt. På en gåvg slår dörren upp och kaffebrickan visar sig. Alla gamla muznar dragas till vänliga amåleenden, alla unza sinnen känna sig förströdda. Man får någonting gemensamt, och stelheten försvinner, minnet bir upplifvadt ccu tungan mjuk. Man kommer ihog tusen intressanta saker, rom förut varit alldeles afglömda. Fartaesi och verklighet möras i kaffekoppen: Man gäspar ej längre, man berättar; man berättar oupphörligt — det går som af sig sjelf. Fröker D. erinrar sig, hvad hon hört om fröken E. och hr F. — Det är ea riktig historia — skandalen deri hsr man ännu icke fullt reda på, men hvad fröken E. icke vet det gissar hon; fru G. hjelper heone härmed och så blir saken klar. Fru J.; som icke tycker om seqvaller, rycker in med litteratur. Man ser på hvarandra — ämnet kunde vara bättre, men likagodt — något har man alltid läst, och hvad man harläst; det är ingen konst att tala om och så stackars publicister fån I defiera. Ingen har ledsamt längre; tiden riktigt flyger bort och till allt detta är kaffet skulden. Ja; kaffe är en förträfflig sak. Man står vid ett fönster och känner sig generad, max tar i handen ett häfte gravyrer, det enda som finns i hela salongen, man bar mycket långsamt vändt alla bladen, och stirrar förtviflad på det sista; man vet ej hvad man skall taga sig till när man har slagit ihop häftet, man vill ej sätta sig och tyst bese det öfriga sällska pet, man vet ej heller hvad man skall tala och framför allt vill man se obesvärad ut. Man kan ej snyta sig oupphörligt, annars är det en bra sysselsättning, man kan ej skrapa sina naglar, det antes ej passande; att rent af gå ut; är just heller icke bra och att roa sig med att hvissla är likaledes förkaradt för ogentilt. Man står alltså stilla och ser allt uppmärksammare och uppmärksammare på gravyren, hvars träd och figurer börja dansa under ens ögon. Man svär inom sig och önskar sig i tysthet till hvilken plats som helst på jorden, utom vid den fönsterposten der man står, och — midt under allt detta öppnas dörren och en kaffebricka synes. Man får en kopp kaffo att sysselsätta sig med, en kopp kaffe att hålla i handen: Förträffliga uppfinning. Den förste. Sannerligen är icke ni