Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 1

täcken; liggsnde på bjulsoffan; som Gilbert rul lade tillbaka upp ifrån strömmen. Han skrat tade hjertligt åt den snabba farten; till att dela hans glädje hade jag ej tid, ty himlen blef allt mörkare; och regndropparne föllo allt tätare: Jag hade blifvit. synnerligen anbefalld att akta Fulke för köld och väta; och man kan derföre förställa sig min förskräckelse; då jag såg honom utsatt för faran af ett häftigt höstoväder. Vi hade visserligen ej lång väg hem; och Gilbert var rask och villig; men Fulke kunde likväl ej undgå att blifva genomvåt. När vi väl kommit hem; bar jag den stackars Fulke ifrån soffan till vårt rum; befriade honom ifrån de våta kläderna, lade honom till sängs och försökte; sedan jag dragit för de höga jalousierna; sjunga honom till sömns; Efter en stund yrade han; och jag trodde nu att han skulle dö. Klockan var mycket. För längesedan hade jag hört tornuret. slå ett; och endast då och då förnam jag bullret ifrån salongen; der herr Cunningham och hans vänner sutto och drucko; Jag visste att min moder, efter en lång dags plågor; sökte hemta någon hvila; Underrättelsen orm Fulkes tillstånd skulle endast göra henne sämre. — Tjenstefolket antingen sofvo eller passade upp på herrarne och kunde ej skänka mig tröst eller bjelp. Jag var alldeles ensam och min broder blef allt sämre. Hans andedrägt var kort och afbruten; ögonen matta; och han yrade alltjemt. Jag försökte alla medel jag förut sett användas med honom; och slutligen beslöt jag att, med fara att utsälta mig för hans vrede; uppsöka herr Cunningham;