Dagens Nyheter – 16 oktober 1867, sida 1

rågadt (i detsamma omfattade hon någonting som var gömdt i hennes barm) skall jag med detta hämnas edra oförrätter och mina: — Nej; nej, svarade jag mildt. Jag haringa oförrätter att hämnas; och hade jag några sådana, förbjude himlen; att jag skulle taga en sådan hämnd som den ni menar! oc Hvarför icke? Hvem rädes att taga en giftig orms lif? Hvem skulle då tveka att taga hans — den falskaste, uslaste förrädares; som någonsin trampat denna jord? Hämnd! Jag säger er, flicka, att den enda tanke, som under tio år räddat mig ifrån att blifva vansinnig; är den att jag en dag skulle få en hämnd; som till och med en afgrundsande skulle afundas mig; och gom skulle komma den döda att af glädje vända sig i sin graf. Derföre har jag som en hund följt edra steg och skyddat er för hvarje fara; ty jag visste; att jag genora att vaka öfver er skulle plåga honom; Åunnu en blick i er hand och sedan skiljas vi; Besynnerligt! Linierna äro märkvärdigt orediga men öfver allt står att läsa: fara och triumf; men om den sednare kommer i er dödsstund eller förut; öfver er lefnadsbana spridande mångårig ära och lycka; det kan jag ej ses Var derföre försigtig och — I samma ögonblick hördes ur skogen en gäll hvissling, oeh innan jag visste ordet af, var ziguenerskan försvunnen. Med långsamma steg gick jag tankfull tillbaka: Inom några minaoter var himmelen insvept i mörka moln; hvarifrån tunga regndroppar då och då föllo på mitt hufvud: Nu ihågkom jag Fulke och ilade hemåt med brådskande steg: Jag påträffade honom, insvept i medförda