Dagens Nyheter – 14 oktober 1867, sida 2

Min fruktan för henne var emellertid öfverflödig. Ellen Amyott var en liflig och glad flicka; som ej tänkte på någontisg annat än att spela och sjunga; hvarför hon; liksom foglarne, tycktes ha medfödda anlag, med ett litet vackert ansigte; omsväfvadt af ett moln af guldgula lockar; som för minsta vindflägt dansade omkring det förtjusande ansigtet. Att inför henne känna fruktan var omöjligt; och vid första blick; som jag kastade på henne; försvann all min förskräckelee. Hon tycktes ju sjelf vara endast ett barn och alldeles icke lämplig att tämja mig: Min fina klädning och mitt friserade hår bemärkte hon knappt; och vid åsynen häraf svällde mitt hjerta af glädje. Efter all sannolikhet skulle hon visst icke låta mig hänga öfver boken hela dagen och förstena mig till en ung fröken: Tre år var fröken Amyott min guvernant. I huru stor mån jag under hennes ledning skulle hafva tillegnat mig hvad väl. uppfostrade unga fröknar veta; det torde; såvida icke herr Murray så ofta besökt oss; hafva varit ganska svårt att svara på; Emellertid gjorde jag uti musiken underbara framsteg; och då jag hade ett ytterst fint öra och god röst; så sjöng jag synnerligen väl; Timma efter timma satt jag vid pianot och sjöng mina solfeggier; och det var fara värdt att allt mitt vetande skulle komma att stanna vid det musikaliska; Lyckligtvis kom herr Murray ofta till Ellerslie och eggade mig genom sina frågor att med mera ifver än hittills bedrifva de studier; som ej voro i min smak: Af det ena eller andra skälet; men förnämligast, gissar jag, emedan han såg; att herr Cunningham missunnade mig allt; var herr