Dagens Nyheter – 9 oktober 1867, sida 2

göra mig reda för hvad som rörde sig inom mig; utan slöt mig; hållande Fulke i handen; tätt intill Betty: Den regniga natten var alldeles utestängd; och en känsla af innerlig frid och trefnad gönomträngde hela min varelse; Allt utgjorde en angenäm kontrast mot det kalla och kärlekslösa ställe vi nyss lemnat; Allt omkring mig tycktes andas frid; Det milda Jjasskenet; de ljusa; tjocka mattorna; som förtogo ljudet af hvarje fotsteg; det obeskrifliga behag; som hvilade öfver det hela — allt tjusade mig: Huru skulle väl tvister, svordomar och låghet våga intränga hit? Bedan följde Fulke och jag Betty uppför trappan till ett stort; värmt; med vackra mattor och gardiner försedt rum; som hädanefter skulle blifva barnkammare; Utan att säga ett ord; satte jag mig ned vid bordet och beundrade allt. En stund derefter inträdde herr Cunningham; åtföljd af samma person; som på verandan stått bredvid konom; — Jaså; sade den sednare; närmande sig ost der vi sutto vid eldbrasamn, som nu upplyste hans vackra ansigte, här ha vi batnen; En präktig pojke; ni har skäl att vara stolt öfver honom: — Ja; är han ej bra? yttrade herr Cunningham; i det hän lutade sig ned öfver sonen och kysste honom. — Han liknar er mycket. — Nej; visst icke; Ar du ej mera lik din mamma; Fulke? — Fulke! Så heter ju också; om jag ej bedrager mig; herr Aylmer, er svärfader? — Ja; densamme som gifte sig med baron Jones; er nu aflidne klients; dotter; och efter