Dagens Nyheter – 2 oktober 1867, sida 2

SN Mönster Malmtorgsgatan och Norrmalm, (Forts: från föreg. M.) Man kan ej förundra sig öfver; att Norrmalms bebyggande i början gick långsamt; när det gång efter annan afbröts af. dessa; här: ofvan i korthet antydda, ständigt återkommande belägringar. Hvad idogheten under årtionden i detta afseende förmådde åstadkomma, det förstörde kriget i en handvänning. För att skydda enskilda från svårare förluster; lät Carl VIII Knutson 1456 utgå ett förbud; att ej några förnämligare hus finge uppbyggas på malmen i dessa ofredliga tider. Aren 1491 och 1502 afbrändes Norrmalm; af fruktan för fiendtligt anfall och för att så mycket lättare kunna försvara staden: Femtiotvå år derefter, eller den 27 juni 1554; uppstod eldsvåda; genom hvilken allt som fanns bygdt på Norrmalm uppbrändes. Från detta år synes malmens allmännare bes byggande datera sig, hvartill hufvudsakligen bidrog den 1552 utgifna förordningen, att salla ännu i staden qvarstående trähus skulle nedrifvas ech stenhus i deras ställe uppsättasu; hvilket föranlät många af de mindre bemedlade borgarne att bosätta sig på malmen; Stadens borgerskap, som med afundsjuka blickar betraktade den uppväxande stadsdelen; utverkade redan 1554 em förordning; hvilken vid vite förbjöd allt köpslagande derstädes; hvilket förbud förnyades uti 1563 och 1589 års privilegier: Detta hämmade dock icke malmens bebyggande och uppblomstring: Byggnadsfriheten och det större utrymme; som malmen erbjöd; lockade åtskilliga handlande att, trots förbudet; nedsätta sig der och omsider äfven att öppna salubodar, till stor förargelse för handelsmännen i gamla staden. Den starkt tilltagande rörelsen på malmen ökade naturligtvis i samma grad deras afund och missnöje, och de sökte genom hvarjehanda trakasserier att störa malmbyggarnes trefnad. Slutligen nödgades desse sednare anföra klagomål häröfver; Carl IX skiljde då; 1602, staden från malmen; som nu började kallas norra förstaden; och nyttjade egen stadsrätt hela 30 åren, fick egen magistrat; hade egna ombud vid riksdagarna och begagnade eget stadsvapen och sigill: Sågom bevis på huru hastigt Norrmalxn tillväxte vilja vi anmärka, att gårdarnas antal under dessa 30 år ökades från 100 till 1000. Någon rexlering af tomterna på Norrmalm förekom icke förrän under drottning Christinas tid och efter den stora branden 1640. Det är dock troligt att planen framför norra stadsporten redan förut benämndes torg; den var den enda öppna, jemna plats, sora då fanns på malmen; hvarför den ock kallades Malmtorget. Först under en sednare tid ändrades detta namn till Norre Malmstorg; hvilket återsednare af lätt insedd orsak utbyttes mot det nuvarande Gustaf Adolfs torg. Från det förstnämnda hor man namnet på Malmtorgsgatan, till hvilken vi efter denna kanske för långa utflygt åter komma. Denna gata är sålunda; med undantag at Drottning-. och Regeringsgatorna, hvilka från börjar utgjorde stadens utfartsvägar åt detta håll till landsbygden; . Norrmalms äldsta gata. Bland de flera nya gator, hvilka enligt regleringen 1640 skulle komma att anläggas; förtjenar omnämnas dez; som skulle gå midt för slottstornet Tre Kronor (ungefär på samma plats; der nu slottet har sitt corps de garde)