Dagens Nyheter – 27 september 1867, sida 3

torde dock böra göras härifrån), som egnades hennes syster, ifall den blifvit henne erbjuden; smärtade det henne djupt att nödgas erkänna för sig sjelf att det smicker och den beundran; som slösades på henne (Eleonor), icke utgingo från menniskornas hjertan, utan voro tomma ord utan någon inre mening. Under sin första korta vistelse i London skördade hon två stora triumfer — två gånger mottog hon giftermålsanbud af en så lysande beskaffenhet, att alla flickor bland hennes bekanta; då de fingo höra det; ofrivilligt bleknade af afund; men hon afslog dem båda; emedan hon hyste full tillit till sin skönhets makt oeh var öfvertygad orm att hon kunde förmå hvem som helst, för hvilken hon sjelf fattade tycke, att falla till hennes fötter. Men äfven hos Eleonor Aylmer; så kall hon än syntes; skulle den känsla vakna, som omskapar qvinnan; och genom hvilken hon först blir fullt motsvarande sin bestämmelse. Hon älskade, men olyckligt: Hon; som knappt hade ansett en bland Englands rikeste hertigar god nog åt sig; skulle nu ha velat göra allt för att aflocka en simpel kommendör vid flottan ett enda småleende; Och denne kommendör hade inga andra inkomster än sin lön och värderade ett vänligt ord eller en blick af hennes syster Frances högre än den outsägligt mäktiga passion som hon egnade honom, och hvars tillvaro han sjelf icke kunde undgå att märka: När min moster Eleonor — ty jag är dotter till hennes syster Frances — stod på höjden af sin skönhet; kommo hon och min mor till Harrogate i sällskap med sin far; och det var