Dagens Nyheter – 27 september 1867, sida 3

Hvarjeh: Afliden suverän. Franska posten från vestra Afrika har medfört underrättelse om, att dervarande infödingar och europeer biifvit befriade från ett af sina värsta plågoris. OChefen Mabba är död. I Europa är detta varon för de fleste fullkomligt fremmande; men för invånarne i de länder, hvilka gränsa till de franska och engelska områdena i Senegsmbien; har det under de sednaste sex åren haft en fruktansvärd klang. Ar 1861 var Mabba en obetydlig chef i konungariket Baddisoo. Han var mohamcdan och ärelysten; och afvaktade endast ett passande tillfälle för att visa sig i sin rätta dager. Nyssnämnde år ansåg han rätta ögonblicket vara inne: Han gjorde uppror mot kooungen; segrade, mördade sin förre suverän och intog den lediga tronen. Som han på samma gång var varmt tillgifven Islam och i hög grad blodtörstig, utbredde han sin lära med eld och svärd och dödade alla dem af sina undersåter, hvilka icke ville raka sina hufvuden och svärja på Koran. Han var så lycklig i sitt utrotningskrig mot negrerna och hade så väl befästat sitt välde öfver dem; att han år 1866 hade den djerfbeten att göra ett infall på det britiska området vid Gambia. Men nu mötte han motstånd. Guvernören, öfverste dArcy; mötte de vilda horderna och dref dem tillbaka med stor manspillan. Då han sålunda haft nog af engelsmännen, beslöt Mabba försöka sig på fransmännen: I sietlidne december samlade han 4,000 man och lyckades kringränna en trupp af 300 franska soldater: Af hela antalet undkommo endast nio; för att berätta huru förfärligt deras kamrater blifvit massakrerade; Sednaste underrättelser gifva nu vid harden att denne grymme despot blifvit tillfångatagen i en batalj af Joliffe, konung i Sein; och att man på honom fillämpat samma behandlingssätt; som han så ofta användt mot andra. Sedan konungen låtit afslå hans händer och hufvud; sände han dessa såsom en trofe till guvernören i franska kolonien vid Senegal. Det är konstateradt; att Mabba under sin sexåriga regering gjorde af med 20,000 negrer, under förevändning af att utbreda sin religion. Huru många af dessa 20,000 slagtades och svältes ihjel; eller huru många stulos från hus och hem och såldes till slafvar; kan man deremot icke komma underfund med. Sedan tyrannen nu är borta, har man ett svagt hopp sem att fred och lycka åter skola börja att blomstra i de distrikter, hvilka han hemsökt: Två engelsmän voro dödsfender: Den ene hette Smith, den andre Thomson. De hade ej sett hvarandra på lång tid, men hatet var icke förminskadt: Smith hade under tiden gift sig och fått en riktig byena. När han för några månader sedan kom till London med sin