Dagens Nyheter – 26 september 1867, sida 2

utropar. han. Hon svarar icke och ser icke upp. Hon vill icke se honom — alldeles icke! Han närmar sig henne: Min bästa Hilma; hvarför sitter du uppe så bär dags. Här är kyligt. Du ser så blek ut — våller det dig något; min lilla gummaf? Han sträcker ut banden för att klappa henne på kinden: Med ovilja stöter hon hans hand tillbaka; Låt mig varals Hvad fattas dig? frågar han förvånad. Hur är det med dig, Hilma? — Och han kan fråga hvad som fattas henne; sedan han tagit med sig portnyckeln oeh kommer hem klockan ett i stället för sjul Det är dock något för starkt! Ingenting — ingenting allsl utropar hon; och nu bryter ftfåreströmmen lös: O, jag är den olyckligaste bland alla hustrur! fortfar hon; häftigt snyftande. Men dig är det naturligtvis likgiltigt om jag förgås här af sorg — dig bekymrar det föga — gå du ut igen — nå, skall du inte gå? Skynda dig; du! Det förundrar mig bara att du kom hem någon gång, då du i alla fall icke trifs hemma och då det är dig likgiltigt; om din hustru sitter och väntar på dig eller ickels Bästa Hilma; söker mannen lugna henne; hura kunde jag väl ana det! Jag var så glad i qväll och hade så roligt tillsammans med några vänners Jag kom så lugn hem; derför att jag trodde att du sof på ditt öra; och se här tog jag med mig några apelsiner åt dig — de första, hvilka hafva kommit in i år — för att öfverraska dig med i morgon bittidals Han plockar fram några apelsiner ur sin ytterrocksficka och lägger på bordet framför henne. Jag vill inte ha några apelsiner utropar