Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 2

ögon varit skönare, aldrig hade hon missbrukat dem mindre. Hon hade icke heller någonsin förr visat sig så litet framträdande eller så mycket redobogen att böja sin vilja eller sina ågsigter för andras; och det är likväl blott på detta den rätta takten beror: Man åt vid dagsljus. Utanför sken solen; kastanjeträden och bokgrupperna. hade redan prydt sig i vårens ljusgröna färg: Sparfvarna qvittrade i törnhäcken: Claus Prytz berättade historier och skrattade sjelf åt dem; också var ban i dag ovanligt uppmärksam att förse sin gudsons glas, drack med honom och slog i på nytt: Ofverstens ansigte visade ett oafbrutet leende. Adelgunda var tyst, hon såg och hörde på; Något visst högtidligt, något aningsfullt var utbredt öfver hennes bleka; intressanta ansigtes Då och då färgade en svag rodnad hennes kinder; det ekedde hvar gång den unge offieern riktade sin blick mot henne; och det gjorde han i deg oftare och med ett innerligare uttryck än eljest: Vid deserten slog öfversten i champagne och utbragte i vackra och väl valda ord en helsring och välönskan för våra tappra soldater: Märkvärdigt nog var det Claus Prytz och icke officerer, som tackade härför. Nu var samtalsämnet gifvet, det gällde kriget och dess vexlingar: Ofversten var missnöjd med mycket; med befälet, med härens indelning och uppställning; detta hörde till bans fack, detta kunde han förstå sig på. I motsats mot det nya; prisade han sin tid, då allt var bättre. Claus Prytz förde den gyldene åldern ännu längre tillbaka: Om han skulle säga sitt bjertas mening; tyckte hau mest om soldatståndet,