Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 2

sådant som det var i hans salig fars tid, då de värfvade funnos i landet. Då behöfde en man icke gå till sängs om aftonen med fruktan att hans ende son innan morgonen derpå skulle vara ett hufvud eller ett par ben kortare. Skedde någon gång en olycka; så tog ingen sig deraf och skadan var dessutom betald. Och musiken nu! Hvad liknar väl den? Der gå två halfvuxna pojkar och tuta i horn framför ett regemente; i mina unga dagar hade vi tallrickar och bjellror och en dugtig bastrumma; som man gick och slog på med en trumpinne; stor som ett barnhufvud. Det var något att höra på! Och i spetsen gick en stor tamburmajor; som såg ut som busen och hade ett skägg så långt som en knippa hvetehalm. Det var något att se på! Och så drägternal fortfor han med en upprymdhet; som i blick och stämma vittnade om bordsglädje. Allesammans se de lika ut; gemenskap och befäl, hvad skall blifva af det? Får jag fråga; hvad som blifvit utaf de gula och de gröna och de röda med de svarta kanterna och de långa tuppfjädrarna i mössan? Med vapen är det också illa beställdt; soldaten har blott sitt lilla gevär och en liten sabel; officern icke en gång så mycket. 98e blottl Med dessa ord pekade han på den prydliga dolk; som hans gudson bar i ett snöre vid sidan; Kan man kalla en sådan knif för sabel? Du skulle fästa en gaffel vid andra sidan; så kunde de dingla och skratta åt hvarandra. Det förefaller också mig besynnerligt; att officerarne icke längre bära värjoro; sade öfs versten: aMen jag är icke officer, svarade den främmande; mildt och lugnt;