Dagens Nyheter – 18 september 1867, sida 2

talande; så fulländadt vackert; som hon icke träffat förut: Verkligheten hade aldrig visat henne en så manlig figur; en så hög och ädel panna, ett mera mildt och godmodigt småleende eller tvänne mörkblå ögon; så själfulla som hans; aldrig hade något ansigte ägt denna mäktiga vältalighet. Hennes drömmars mest :hänryckande väsenden blefvo kalla och färglösa gent emot denne främling: ? Claus Prytz -märkte ingenting, han talade och skämtade på sitt vis; bad om ursäkt för det han fortfor att röka, frågade efter ladugårdsMaren och den sjuka fölungen; och var hjertans glad; då öfversten derefter inträdde i rummet. Nu fortgick samspråket lifligt och oafbrutet; ämnet var vid den tiden alltid gifvet; alltid detsamma. Då den främmande talade; satt hon och lyssnade till hans dämpade röst, som föreföll henne som musik; hon märkte samklangen mellan hans ord och det godmodiga leende; som alltid kläder ungdom och vackra tänder; hon blickade in i dessa mörka och vältaliga ögon; som tycktes fasttrolla henne vid platsen der hon satt; och läsa i djupet at hennes hjerta; hvar gång de tillfälligtvis dröjde uppå henne; Hon förstod icke, hvad som föregick i hennes inre; och det tycktes henne till slut; som om hon förr mött detta bleka anlete; så underbart vackert i sitt lugn; så upphöjdt då det lifvades, så frestande i sitt småleende. Hon drog sig något tillbaka från bordet; under förevändning att lampskenet besvärade hennes ögon: Under det hon lät de andra tala; uppdök bild efter bild i hennes minne; drömn ar; lyckliga och berusande; en kärlek frisk och glödande; som dock mera tillhörde himlen än jar.