Dagens Nyheter – 17 september 1867, sida 2

afbröts af intet; utom af foglarnes sång o våren och stormvinden, som lekte med löfvet i trädgårdsgångarna och pep genom kastanjeträden ute i allen om vintern. Hon fann en verld; der allt var friskt och blomstrande, hon skapade sig af de ständigt förnyade och vexlande intrycken ett fantasiland; der det icke fanns andra herrar än husarofficerare. Framtiden i en sådan tillvaro; som låter oss likasom Carl den femte bevista vårt eget liktåg, visade sig för henne blott i solsken och rosenröda skyar; hon var öfvertygad om; att den alltid skulle förblifva sådan och förstod icke; att det blott är vår egen stämning, som gilfver föremålen omkring oss deras färg; liksom hafvets skönhet beror af himlens klarhet. Hon kände den bjelte; som skulle bringa Memnonsstoden till att klinga: Claus Prytz hade känt öfversten i många år. De besökte hvarandra ofta. Claus kunde med oförlikneligt tålamod sitta hela timmar och höra öfverstens berättelse om det märkvärdiga slaget; Anno 13; vid Sehested: En gång föll han visserligen i sömn midt under kozackernas angrepp; men till sin undskyllan hade han också hört historien så många gånger; att han kunde henne utantill; Dessutom var han outtröttlig i att loforda allt hvad han såg derborta; och frågade gerna öfversten till råds vid hvarje vigtig ans ledning, ehuru han endast följde sitt eget hufvud; Han förde ständigt godt lynne med sig och var derför öfver allt en välkommen gäst, Adelgunda och Daniel Prytz hade uppvuxit i hvarandras sällskap; Han hade skickat henne blommor och fogelungar; och; då bon blef större; prydligt inbundna böcker; som allesammans hands