Dagens Nyheter – 17 september 1867, sida 2

ville han besöka sin far, och kom hem Trettondagsafton: Af denna anledning gjorde Claus en stor bjudning för alla sina bekanta. En mil från Claus Prytzs herresäte låg en annan egendom; der bodde en man; som i trakten allmänt kallades öfversten; och dermed kunna äfven vi låta nöja oss. OÖfversten var en äldre man med grått hår, grått skägg; styf, svart halsduk och rak hållning: Han hade tagit afsked vid reduktionea år 1842; och sedan begrafvit sina lagrar på landet. Här gjorde han sig till medelpunkt för sin omgifning, och gällde bland dessa för ett ljust hufvud och en djupsinnig politikus; oaktadt det i den sista egenskapen var tvifvelaktigt hvilken rigtning hans sympatier egentligen hade. Han yttrade sig som oftast med en viss försigtighet, och behandlade hvar fråga blott i allmänhet. Man erinrade sig endast ett tillfälle; då han glömde denna kloka förbehållsamhet och råkade röja sin politiska trosbekännelse. Det var en afton; då han i ett samtal gaf sig till att bevisa; att det ena ståndet blott för det andras skull vore till här i verlden, likasom man i naturen såg det ena djurslaget blott tjena det andra till uppehälle och näring: Riksdagsförhandlingarna tycktes icke intressera öfversten. Man påstod, att han fått rågot emot dem sedan han två gånger blifvit förbigången i sin valkrets. Från den tiden hade ban också alltid något att anmärka mot sockenfogden; som blifvit föredragen framför honom: Medelmåttan ser beständigt orsaken till en annans lycka i framgången; talangen vet; att hon bsror på dugligheten: Skriftställare kunde öfversten icke heller lida; Han tyckte mera om sådana herrar,