Dagens Nyheter – 16 september 1867, sida 1

Fredsmötet i Geneve, Tal af Garibaldi. Dei förrgår hitkomna utländska tidningarne innehålla utförliga skildringar af det fredsmöte som under början af förra veckan var samladt i schweiziska staden Genere; och i hvilket deltogo medlemmar af Europas festa folk. Föremålet för den, största. uppmärksamheten var Garibaldi,,-hvilken. hade infunnit sig på mötet, såsom det vill:synas med hufvudsaklig afsigt att vinna verldens sympatier för påfveväldets afskaffande i, Rom och de påfviska grundsatsernas störtande i alla länder, der de ännu råda. Vid sin ankomst till Geneve blef Garibaldi mottagen med det mest stormande jubel: Han bar en grårandig kappa, kastad öfver den bekanta röda skjortan, I handen höll han, en kryck-käpp, hvilken tjenade honom. till stöd och erinrade om det sår han erhöllvid Aspromonte. Sådan uppträdde han på hotel Fazys balkong: Ropen, lefve. Garibaldi! lefve Italien! lefve republiken! lefve. friheten!..skallade emot honom med en oerhörd styrka, vittnande om att den ofantliga folkmassan var gripen af hänförelse. Tidningen la Libertes korrespondent utropar vid beskrifningen häraf: Hvad jag gerna skulle ha velat hafva jordens mäktige vid. min sida i detta ögonblick, för att visa dem hurudan triumf en sådan man firar; hvars person försvinner inför den ide han representerar, inför den snillets låga som brinner inom honom! Hvilken skilnad emellan de anbefallda hurrarop, som höjas af soldater; då de defilera förbi sina herrskare, eller af matroser; som blifvit kommenderade att manna rål O frihet! Garibaldi är berusad af dig; och detta rus smittar. Generalen talar; orden framsägas med ett visst lugn; men en egendomlig eld glöder i hans blick: Det är icke första gången jag har skäl att tacka Helvetiens tappra, folk... nå . Efter en stunds tystnad, hvarunder jublet lägger sig; fortsätter han och yttrar i en ton af djupt allvar ordagrennt följande: ÅTr 1848, när mitt olyckliga fädernesland var undertryckt af tyranner, var det här, på denna fri hetens-.heliga mark som vi, landsflyktingar, funnoen-fristad. Ja, jag är skyldig en djup tacksamhet. åt detta ädla folk, åt Rousseaus anförvandter, åt Tells söner, som i alla tider gifvit skydd åt dem,