Dagens Nyheter – 14 september 1867, sida 2

gripen och som lösdrifvare införpassad till kon. befallningskafvande i Göteborg — och det är der vi nu träffa. honom sittande på besagde stenbänk i dåligt lynne, hvilket ökades hvarje gång han af den bevakande brodren förgäfves begärde få sig en buss. Hans knäkamrater — förrymda fångar m: fl. — hade prioritetsrätten i förhöret. Vår gynnare satt qvar till sist. Slutligen kallades äfven han in till nådig generalen och landshöfdingen. Men nu skulle man sett honom: Hans magra kropp rätade ut sig, han strök luggen ur pannan; hans ögon glänste; och med en viss militärisk hållning marscherade han fram och gjorde ställningssteg för nådig generalen och landshöfdingen; der denne satt i all sin prakt — men en prakt zom Edenbjelm ensam kunde utveckla — nemligen en jättelik kropp; ett ädelt ansigte, samt ett par ögon af eld; framblixtrande under den af svart hår bekransade krigarpannan. Dessa blickar riktades nu på trashanken: — Ditt namn! — frågade den barske höfdingen: — Hans Frisk f. d. M 43 — uppgaf lötdrifvaren: — Din sysselsättning! — Förr slog jag ibjäl folk, när tillfälle gafe; men sen det blef förbjudet; går jag kring och tigger och lärer tösera i Bohuslän hvarjehanda små konster. — Jag skall lära dig en konst jag; men på ryggen; Hur är det; har du varit straffad för stöld? — Nej, nådig general; jag slapp helskinnad ifrån: