Det blef en dyster natt på Örebro slott; När morgonen inbröt; stod Engelbrekt vid vännens likbår. Han höll tvenne pilar i sin hand och öfvertygande sig med en flygtig blick att de tagits ur samma koger, som den hvilken blifvit Belgstings bane, lade han dem till de öfriga hvilka jemte bågen blifvit lagda vid likets fötter. Rundt omkring brunno höga vaxljus; hvilka kastade sitt flämtande sken på kedjan; som ännu låg om den dödes hals. Ty så väl ked-: