Dagens Nyheter – 12 september 1867, sida 2

— Gud tag min ande emot! — hviskade han och lät sitt hufvud sjunka mot Engelbrekts nedlutade skuldra. Alla stodo tysta. Till och med svennerna som skyndat fram och gripit den afväpnade mördaren, stodo med sänkta hufvuden, Mördarens öga lyste med vanvettets glanslösa eld. Plötsligt hördes steg komma utför slottstrappau och sporrar klinga mot stenarna: Riddar Bengts höga gestalt visade sig på nedersta trappsteget; När riddarens blick föll på den döde; sprang han åt sidan; som om han stungits af en orm. Men fången gaf till ett hånskratt: — Jag tog misste, riddare — skränade han — pilen var ej swidd för Engelbrekt: Riddaren skyndade bort, och man hörde en stund derefter, huru han och hans svenner redo öfver vindbron och lemnade Örebro slott; Men ännu en gång lyftade den döende sin blick. Den sökte Engelbrekt; och när den träffade dennes ädla men sorgsna drag; sög den sig liksöm fast vid dem och brast i det ett 1eende bildade sig omkring munnen: ——