Dagens Nyheter – 12 september 1867, sida 1

gelbrekts röst; upp sitt hufvud; och aldrig hade detta regelbundna anlete strålat af en sådan bkönhet som nu: Ett matt leende sväfvade på hans läppar och han räckte ut sin hand: — När gjorde du Belgsting orätt; Engelbrekt? — sade han — jag har ju vandrat i dina spår från Nyköpiog och allt hit; för att tåda bot på mitt hårda sinne och försona mig med dig.:: Min pilgrimsfärd var icke lång och icke tvår, ty jag har vandrat i lä, och luften har tent fylid af ditt pris:.: här var målet för min färd, och aldrig kunde dödon träffa rig i n lyckliggre stund; än här!;:. Engelbrekt. :. jag har gjort dig orätt, och mitt bårda sinne var förblindadt; ända tills nidingen sjelf be: kände sitt usla dåd :;: ve mig; ve mig! vänneord föraktade jag och derför ligger jag här så arm; så arm;.; med tvenne barn och dock barnlös: — Var tröst, Erik — sade Engelbrekt och lutade sig ned emot den döende — i våra bjertan hafva vi alltid varit vänner, och derför hafva vi velat hvarandra godt, äfven sedan oblida makter skilde oss åt. Dock tackar jag Gad och hans helgon, att villan skingrades; så att vi kunna räcka hvarandra handen igen! Hvad. jag visste om det öde; som väntade Körstin, det hade jag fått veta af en döende deh fick det icke uppenbara, jag kunde ej annat; än vid min vänskap bedja dig afvisa hennes lede giljare: i Jag vat det; jag vet det — stammade Vännen — och hvi klagar jag öfver armod; när jag egt en vän som dig:.: Tack; Engelbrekt;:. Nej nej... säg ingenting, hoppas ingenting min tid är ute! pilen sitter djupt vid bjertat