Dagens Nyheter – 11 september 1867, sida 2

Först ljudet af flera framsprängande ryttare väckte honom ur hans dvala. Han vände sig hastigt om och såg upp mot åsen. Det var en liten skara ryttare; men han såg tydligt; att en af svennerna förde vid sidan Engelbrekts för honom välkända häst; och han igenkände äfven i tvenne af de ridande Joban Andersson och Kettil från Bispberget. Det var nu klart för honom, att Engelbrekt för att spara sina krafter valt sjövägen; medan hans folk skulle rida omkring sjön och möta honom på norra stranden; och han beslöt att i trots af den fara; som han derigenom utsatte sig för; vandra utefter åsen. Då fick han på betydligt afstånd utmed stranden norrut se skymten af sin dotter; och när han hade tsgit några steg i samma riktning som hon; såg han ett stycke framför henne ett annat ansigte; som han allt för väl kände; och han tog åter ett uttaget steg tillbaka. Ansigtet tillhörde långe Magnus: Sveket var då i full färd med att spinna sina trådar. Någon fara för Engelbrekt var det för ögonblicket icke; ty skaran af hans svenaer; hvilken från höjden af åsen alltid hade honom i sigte, var en tillräcklig betäckning; men väl kunde han sjelf genom att våga för mycket utestängas från sitt mål; just som han stod i begrepp att nå detsamma. Han beslöt sig derför att taga vägen vester om Ekebymåsse. Kerstin lät han vandra sin stråt, han kände för väl omöjligheten att förmå henne vända, när det sinnet bemäktigat sig henne, som nu måste vara fallet. Med fasta steg gick han åter öfver åsen och nedåt Ekeby; för att derifrån öfver Täby hinna Orebro;