Dagens Nyheter – 6 september 1867, sida 3

du skulle hafva sett; Belgsting; huru pilarne röko och hur de sköto från murarne och tornen; men det gick framåt; och Herrman var sjelf i spetsen; som han alltid är; och hans stämma hördes vidt omkring; när han uppmanade folket att skynda. Sjelf var han den förste på muren; och det var då; som han fick spjutkyssen . ;: . Juten stod tätt framför honom, men jag menar att han aldrig efter den stunden skall se sol gå upp: Herrman störtade baklänges ned från muren .-;.; Såret var ej så farligt; som fallet; men nu är dock all fara öfver; du skall sjelf se det; Belgsting! Det var som ynglingen berättade. Endast det kunde han hafva tillagt, att hade icke han befunnit sig tätt bakom Herrman och gifvit den fiendtlige svennen banehugget, så hade det otvifvelaktigt varit Herrman Bermans sista strid, Han återfördes nu ur stridens hvimmel och stormningen upphörde derefter af sig sjelf. Dagen derpå anlände Engelbrekt från Stockholm; bekräftad af rådet i sin makt som befälhafvare mot slotten. Han hörde med oro, hvad som drabbat Herrman, men måste draga vidare; sedan han styrt om nya höfdingar för belägringshären och tillsagt Herrman; att så fort han tillfrisknat draga efter honom nedåt riket. När Erik och Belgsting inträdde i rummet; satt Herrman klädd ofranpå sängen; fast han var ombunden med en hög gördel om lifvet och bar venstra armen i band. Han blef gladt öfverraskad; när han fick ge Belgsting; och denne gick fram och fattade hans hand. Sedan de första helsningsorden å ömse sidor voro uttalade; redogjorde Belgsting för sitt ärende; Han talade länge och Herrman afbröt honom