Dagens Nyheter – 6 september 1867, sida 3

Prolog id invigningen af nya sommarteatern å Mosebacke den 1 sept. 1867: När folkets son sin tankeflygt Ibland till drömmars bemland vänder, Hvad syn sig då för själen tänder: Ett paradis för nöjet bygdt, Der hög och låg i syskonsämja blandas, Der jord och himmel idel glädje andas! Men skall han, åter vaknande, I verkligheten sig fördjupa — Hvad finner han? En väldig kupa, Der allt är lif oeh rörelse... Fast några likväl endast gå och — dröna När arbetsbieng mödor verket kröna! Och när i bredd han ställer sen Sin sköna dröm och verkligheten, Måhända är han så förmäten, Att önska drömmen om igen! Nog vet han skatta idoghetens nöje — Men själen ock behöfver skämt och löje. Det är för dessa arbetsbin — (Om drönarne kan ej bli fråga; Ty bjuda bit vi icke våga En socetå så superfin!) Det är för folket, kupans största afvel, Som templet här slås upp på vidan gafvel. Det är åt dessa verldens små, Som likväl dra dess tyngsta börda, Som ständigt så hvad andra skörda, Som blott om glädjen drömma få — Det är åt dem, som här vi våga bringa En själaspis, om också den är ringa. Väl är det sannt: ej kunna vi Framtrolla paradisets fröjder, Och, fast vi stå på dessa höjder, Här ingen himmelsfärd kan bli... Vi bjuda blott, vid skämtets milda flägtar, En bräddad bägare af glädjens nektar. Ej heller eger templet, som I här sen öppnadt första gången, Just några anor, som i sången Det lönar mödan tala om; Men fast och säkert står det dock på grunden Och konstens flamma helgar altarrunden, Och scenens bildergalleri, Från hvilket snart skall lyftas fliken — Kan troligtvis ej zestetiken Passera klanderfritt förbi: Men taflorna, som rulla Er till möte, De äro gripna ur — naturens sköte! Ach dekoreringen kanske r ej ur mästarhanden gången; Men solens strålar i salongen Dock äro mindre brännande Än ganska ofta uti aftonstunden De äkta strålarne i sommarlunden. Och jag, den förste som i dag På dessa tiljor trädt med bäfvan, Jag kan försäkra: ädel sträfvan Skall härstäds bli min högsta lag... Och att, så långt den sträcker sig, förmågan, Jag skall med ifver vårda offerlågan. Ty ack — är viljan än så god, Förmågan likväl stundom brister... Och alla födas ej artister, Fast hågen värmer mångens blod; — Men äfven ibland osg, Thalias prester, Man ej vid första granskning ser hvem bäst är! Dock skulle, vördade publik, Du understandom observera, Att vi, som här officiera, Ej tåla vid en skarp kritik — Så bedja vi att du i ögat sätter Ett par af vöfverseendets lorgnetter.. Förvisso tro vi likväl det, Att våra gester, våra later, På lifvets stora folkteater, Ha alla full motsvarighet...