Dagens Nyheter – 5 september 1867, sida 3

ÅN me 1 st : 2 TA an ev a. för on Ev ÖT handa I heter, Karakteristiskt. En resande korrespondent till en landsortstidning yttrar; på tal om Skånes fruktbarhet och den i detta landskap rådande välmågan: eMan märker ock i allmänhetens sätt och lefnpadsvanor några egna drag, som denna välmåga framkallat. eJag har ett hemman, som jag köpt för 20,000 rdr, hur mycke har harrn? var en fråga, som af en skånsk bonde i jernvägskupen temligen omotiverad framställdes sill korrespondenten och omedelbart följdes af en annan: är harren professionist eller proprietär? Något annat slags folk tycktes icke vara den frågande bekant; Frågorna besvarades efter omständigheterna; korrespondenten förmådde dock höja sitt sjunkande anseende genom att i förtroende meddela sin nya bekantskap sin förestående resa till Paris. eSka harren resa te Parris? detkostar mycke penge deta, blef repliken, som framsades med lika mycken förvåning som högaktning och förskaffade korrespondenten ett opåräknadt och beredvilligt biträde till nattsäckens utlyftande utur kupen vid afstigningen i Lund. Förfärlig väldsbragd, begår gen af indianer. Från Omaha berättas följande ohyggliga tilldragelse: Tisdagen den 6 sistl:; augusti lemnade ett godståg, bestående af sjutton vagnar, jernvägsstationen i Omaha. Det medförde dyrbara handelsvaror; som skulle transporteras till Julesburg och Denver; samt endast 7 personer. Det framkom till Plum-Creek-stationen kl: 12 1 på natten. Derifrån afgick det efter tio minuters uppebåll, just då ett annat tåg anlände dit, hvilket några minuter sednare äfvenledes skulle lemna stationen: Efter att hafva tillryggalagt omkring sex: engelska mil; blef det förstnämnda tåget plötsligen kastadt af skenorna med den påföljd att vagnarne störtade omkull: I och med detsamma framrusade icke mindre än 200 indianer, som förut hållit sig gömda. Alla de personer, som medföljde tåget — med undantag af en enda, konduktören Kinney — blefvo genast ihjälskjutna, skalperade och på det förfärligaste sätt sargade. Herr Kinney fick tag i en liten röd flagg och lyckades; i början alldeles obemärkt, taga till flykten; Han styrde sin kosa det andra tåget till mötes; hvilket icke kunde befinna sig på mer än högst två engelska mils afstånd. Emellertid hade han icke hunnit många steg, förrän indianerna blefvo henom varse och började förfölja honom. Men han sprang så mycket ban förmådde; och ljudet af det andra tåget som nalkades med stark fart lifvade hans mod. Genom att svänga den lilla röda flaggan som syntes vid skenet från en på lokomotivet befintlig s. k. reflektor ådrog han sig lokomotivförarens uppmärksamhet, uvilket hade till följd att denne saktade farten: Då han kom fram till tåget; förklarade han med några få ord huru allt förhöll sig: I stället för att fortsätta färden, lät då lokomotivföraren tåget med all möjlig hastighet gå tillbaka till Plum-Creek-stationen igen. Herr Kinney undgick således på ett under. bart sätt det rysliga olycksöde, hvaraf hans kamrater drabbats: Sedan indianerna dödat dessa oehå stympat deras kroppar, tände de eld på vagnarne och läto så väl de värdefulla handelsvarorna som liken brinna upp: Under tiden dansade de omkring det väldiga bålet; sjungande en mängd vilda sånger — förmodligen tacksägelsehymner till den store Manitou med anledning af segern öfver blekansigtena. Lycka