Dagens Nyheter – 4 september 1867, sida 3

grannskapet skyndat till hjelp och frälst mannen från den öfverhängande faran. Egenheter hos es groda. Detta för jordbrukaren i många afseenden nyttiga, men föga vackra djur, har en synnerlig förkärlek för bin och honung: En morgon för någon tid sedan observerade egaren af några bikupor; hurusom en groda låg i. gräset nedanför flustret på en af kuporna och i allsköns maklighet förtärde de bin som af mattighet fallit ned på marken; Biegaren slängde den objudna gästen långt bort från den plats denne obehörigen intagit: Följande morgon märkte han ett likadant djur vid bikupan; Genast föll han på den tanken att det möjligen kunde vara samma groda som han dagen förut slängt bort öfver stängslet till bigården; för att förvissa sig härom band han en blå tråd på ett af djurets bakben och tillsade derefter en gosse att i en kruka med vatten bära den rofgiriga tingesten ett långt stycke bort från gården och. der lemna den i gräset eller i ett dike; Tredje morgonen sitter grodan med den blå tråden om benet framför bistocken, och nu blef hon bortburen till ett aflägsnare ställe: Men fjerde dagen hade hon öfver fält och ängar hittat vägen tillbaka till den smakliga bigården och intagit sin gamla jagtplats. Nu bar henne biegaren sjelf så långt bort att hon efter hans beräkning skulle behöfva flera dygn för att kunna komma tillbaka, i fall hon annars hittade vägen dit. Efter ungefär en veckas förlopp satt hon åter framför bistocken och fångade dess flitiga inbyggare; Egaren öfvergaf nu hvarje försök att bli henne qvitt och lät det stackars djuret sitta qvar på sin utkik derföre att inga friska; utan endast dufna och sjukliga bin fångades och uppåtos af den rofgiriga varelsen i gräset nedanför flustret: Gymnastlikenrse nytta bevisas i cJournal de Bruxelles genom följande händelse, som nyligen tilldragit sig i Bräössel: En polisbetjent hade fått befallning att arrestera en utländning för skuld; denne var en infödd preussare och bodde vid Rue de France. Polisbetjenten och hans medbhjelpare, åtföljde af qvarterets fredsdomare, infunno sig i gäldenärens bostad. Men denne flyktade ur huset och sprang af alla krafter genom gator och grän. der, förföljd af rättvisans tjenare. De voro nära att upphinna honom, då ban fick en Jjus id. Han hade i sin ungdom mycket vinnlagt sig om den ädla TTurnkunste och ännu icke glömt sina gymnastiska studier; — plötsligt sprang han uppför en takränna på ett hus i Rue des Hirondelles och var snart på taket, der han kröp som en katt långsåt rännorna. Polisbetjenterna vågade icke följa honom; de följde honom med ögonen och rådgjorde huru de skulle få honom i: fällan. Polisbetjenten ville tvinga sina medhbjelpare att begifva sig upp på taket, men de invände med ädel harm, att deras embetsställning icke ålade dem att ha lärt sig taktäckareprofessionen, och att de dessutom saknade nödiga egenskaper för att utföra en sådan mission. Emellertid hade en massa menniskor samlats, hvilka under skratt och bifallsrop uppmuntrade den jagade gäldenärens gymnastiska öfningar. Denne insåg emellertid att han icke kunde blifva qvar på taket, till dess solen gått ned. Han ser ett öppet vindsfönster, hoppar in genom det och försvinner. Nu trodde han sig räddad, men — olyckliga öde! — huset tillhörde just en polisbetjent. Att underrätta sin kollega om saken och tillkalla sina medbjelpare var ett ögonblicks verk. Annu några sekunder och gäldenären hade varit gripen. Men allmänheten hade fattat intresse för voltigören; man ropade till honom att han skulle taga sig till vara; hastigt kom han åter ut genom fönstret och började åter med förnyad kraft sina takvoltiger. Slutet blef, att han försvann från sina förföljare. Svar på tal. Vid en af våra förnämsta badorter vistades i sommar en ryktbar författare; hvilken, originel i mycket; äfven är det deri; att han tycker mycket om att under sina ensliga promenader tala högt för sig sjelf. En ung; påflugen Martis-son tog sig en dag det orådet före att störa den tankfulle lärde i hans funderingar med följande näsvisa fråga: Ursäkta; hr professor, men törs jag fråga, hvarför professorn alltid går och talar för sig sjelf? — Jo, det skall jag säga löjtnanten, svarade den tilltalade under det han kastade en skarp blick på den närgångne störaren; det är derför att jag då alltid får de qvickaste svaren! RER ROOKIEN