Dagens Nyheter – 4 september 1867, sida 3

Och med högburet hufvud, ståtlig och höfvisk som alltid hade: den nyvalde blifvit hyllad af närvarande prelater och riddare och vänligt helsande åt alla sidor tillryggalagt vägen från Svartbrödraklostret till Vårfru gillestuga; der han hade ett sammanträde med några af rådet: Desse: vore hans närmaste fränder och vänner; genom hvilkas oförtröttade åtgöranden valet blifvit drifvet igenom. Men Stockholms borgare voro af en helt annan mening; än herrarne, och de funno sig svikna i sina dyraste förhoppningars En dof tystnad hade mött den nyvalde; och hyllningsropen som höjts vid hans åsyn hade kommit från hans egna och de öfrige herrarnes svenner; men icke från köpstadsmännen: Deras blickar hade tvärtom blifvit mera bistra och hotfulla, ju högre ropen varit: Detta hade icke undgått herr Carls uppmärksamhet; ehuru han icke yttrat något derom utan till utseendet lugn mottagit herrarnes lyckönskningar: Bland de närvarande i gillestugan var äfven herr Bengt Stensson; Han hade deltagit i valet och gifvit sin röst åt marsken; Till dennes parti hörde han icke; men ställningen var för ögonblicket sådan, att antingen skulle Carl Knutsson eller Engelbrekt vinna, och derför hade han; som mången annan; gifvit sin röst åt den förre; Men mörk var han till sinnes; och blodet sjöd i haus ådror. Allt var för honom förloradt; endast ett hopp var honom ännu öfrigt — giftermålsförbindelsen mellan hans son och grefvens af Ewersten dotter. Detta ärende hade äfven böjt hans stolta sinne till eftergift för Carl Knutsson; emedan han hoppades genom denne kunna komma detta mål närmare; och