Dagens Nyheter – 2 september 1867, sida 2

han öppet uttalade sig för Engelbrekts mening: Till slut gaf äfven marsken vika. Man beslöt att genast draga till Stockholm. Andra dagen derefter kommo samtliga herrarne ridande fram emot Stockholm; och svennerna som de hade med sig utgjorde en ansenlig skara. De kommo från södra sidan och när de hunnit fram på höjden af Aföna; som det nuvarande Södermalm kallades; sågo de stadsportarne stängas och vindbron uppdragas. En rådplägning följde; hvarpå Engelbrekt, Carl Knutsson, Gotskalk Bengisson (Ulf) och Johan Carlsson (Färla) redo ned mot vindbron, låtande der uppsätta en hatt på en stång till tecken att de kommo i fredliga afsigter: På deras rop utkommo efter en god stund tvenne borgmästare, båda tyskar, hvilka sågo mycket bestörta ut och på marskens fråga, hvarför de hindrade riksens män att komma in i riksens stad; svarade de; att de ville spörja slottsherren; herr Erik Nilsson. Det är bekant, huru herrarne uppehöllos större delen af dagen framför den uppdragna viadbron). Det var en malen oktoberdag med genomträngande köld och en skarp sjövind förde med sig tjocka snömoin; som urladdade sig öfver staden och närmaste trakten. Till slut förlorade de fyra herrarne alldeles tålamodet och sjelfva Engelbrekt tyckte; att det gick längre än han väntat. — I kunnen nu se; herr marsk; om farhågorna voro öfverdrifna: — Så vilja vi härnäst; de goda borgmästarne ) Se härom förf:s fr orättelser ur Svenska historien, del. V, sidd. 204, 205.