— och de stigar, jag har sett dig tråda; hafva icke varit ärans. — Haha — hånlog svennen: — I borden hafva förgätit nu; att I en gång? varit rike Belgsting :.: den der tonen passar icke för en fången man; — Ditt tal; Magnus; synes hugfästa hos mig tanken på din vanära: — Hvad mera:.: jag har aldrig vårdat mig om eder tanke rörande mig! — genmälte svennen med en fräckhet; som tycktes mera än kedjorna plåga fången: En lång tystnad följde; hvarunder Belgstings genomborrande öga tycktes granska hvarje flik; hvarje skrymsla i svennens själ; Denne lät sig dock föga bekomma; så vida icke det brådskande sätt; hvarpå han sökte förminska granskarens möda; antydde; att någon dold sträng i hans bjerta berördes. Men i Belgstings stolta; regelbundna drag skiftade uttrycket snabbt från den djupaste smärta till skräck; till afsky, till harm och förtviflan; allt eftersom svennen talade: — Hvarför tala så stormodigt om det som icke mera är och aldrig kan komma åter — lydde svennens ord — aldrig kunde du väl på fullt allvar tro, att jag ville äkta din galna dotter ::: nej; nej; något högre och bättre syftade jag på, och det var din dotter; det var Kerstin som lärde mig känna detta; det var hon som talade om för mig; hvad som bundit lyckan vid dig och din ätt.:. och hon var det; som gaf mig bågen och dina kopparpilar och då hon sjelf ville behålla kedjan : : . hahaha — skrattade han, liksom fattad af en yrsel; som gränsade till vansinne — då tog jag den::.