SE Sa det var om natten efter den qvällen, då du visade mig ifrån dig: Den starke mannen skalf i hela sin kropp och krampaktigt vred han sina händer; så att kedjorna skramlade:; — Skramla du med dina kedjor; Belgsting — fortsatte svennen — du kan glädja dig deråt; att de skola förrosta kring ditt lik; ty icke skall riddar Bengt gifva dig fri; och Mårten och jag icke heller: Ja Mårten, Godssvens son; han kände ock din lyckas och rikedoms hemliga grund: Jag friade till din dotter ja; det gjorde jag ::: och du sade nej :-.: Svennen hann icke längre i sitt tal: Fången hade kastat sig öfver honom; och oaktadt de tyngande kedjorna slungade haa honom till golfvet och tryckte sitt knä mot hans bröst: Svennen, som också besatt mycken vighet och styrka; ehuru han icke kunde mäta sig med Belgsting, hade ögonblickligt ryckt fram en daggert; men det var ett ögonblieks verk för Belgsting att rycka den ur hans hand; Med en blick; som brann af den djupaste förtviflan riktade ban daggerten mot den ötvervunues bröst. — Din stund är kommen, nedrige rånsman .:: bed; om du kan; en bön för din arma själ :s.: ; Den hånande svennen blef som med eng förbytt: Detta ansigte, som väl aldrig hyst ett drag af skräck; utom då han trodde sig se en uppenbarelse ur andeverlden vid den stora stenen mellan fogdegården och Engelbrekts gård på Kopparberget, var nu blekt; som om lifvet varit redo att draga sin kos; och de nyss så fräcka ögonen tycktes vilja tränga ut ur sina hålor: (Forts.)