på Sverges rikes herrar och män; om dessa bönder skola regera i landet; eller de sjelfre: — Aren I derutinnan icke bättre underrättad; än då I gåfven mig orätta bud om konungens vilja i höstas sistliden — hördes en barsk stämma alldeles vid sidan af Jösse Eriksson — så lärer föga vara att lita på hvad I förkunnen. Det var den gamle; ståtlige herr Axel Pedersson (Tott) som tillsammans med sin son Olof först nu kommit in i salen och medan de skredo fram genom rummet kommit att stanna just vid sidan af dessa herrar, och så nära; att Jösse Erikssons ord fullkomligt förnummos. De samtalande herrarne studsade vid riddarens ord; hvilka klungo som en utmaning, och Jösse Eriksson krympte tillsammans; som om han velat skyla sig undan den bålde kämpens ljungeldsblick: — Der hafven I mitt ord; Jösse Eriksson — fortfor den hetlefrade riddersmannen — och derför att I gjorden gäck af mitt grå hufvud, skolen I stå mig till svars med udd och egg; hvar I helst viljen; så framt I icke viljen vara hvars mans niding! Han afbidade icke fogdens svar; utan fattade förbindligt grefve Haäs under armen och gick fram emot Hans Kröpelin, som kom ut från konungens rum, och hvars lugna; ädla anletsdrag voro som en solglimt bland alla dessa om den högsta oro och själsspänning vittnande blickar. Konungens ankomst omedelbart derefter befriade Jösse Eriksson från förödmjukelsen att se sig lemnas af de herrar; hvilka dittills på det lifligaste samtalat med honom. Han be