Dagens Nyheter – 27 augusti 1867, sida 3

Et! skämt med Napoleons inkogmito. Kejsar Napoleon gjorde resan genom åtskilliga tyska orter till Salzburg inkognito, såsom det heter på hofspråket: Men mottagandet skedde så mycket i strid mot den der låtsade anonymiteten; att en tysk tidning deraf tagit sig anledning till följande skämtsamma beskrifning öfver franska kejsarparets ankomst till Stuttgart: Inkognito ankom i lördags afton kl: 8 till Stuttgart en fremmande herre med sin hustru från Paris; han begagnade sig af ett extratåg, som bestod af 8 eller 10 vagnar, hvilka alla tillhörde honom sjelf. Herr v. Varnbiler, pappa Taubenheim och hr v: Scheeler hade farit de obekanta makarne till mötes ända till gränsen. Ett eller två regementen soldater voro af en händelse uppställde på bangården; och just då hr Inkognitos tåg rullade in; började en tillfälligtvis närvarande musikkår att spela: Afvenså voro många stuttgartare på benen och en stor del hade föresatt sig att just på den dagen och den stunden bese den nya bangården; hvarför stark trängsel uppstod i dess korridorer och väntsalar: Parisarev, som naturligtvis äfven hört talas om den vackra, rya bangården i Stuttgart, om hvilken ju hela verlden talar, ville, äfven han, se den, och under det att hans lokomotiv tog in vatten, steg han ur och tog en promenad genom salarne. Framför honom gingo två wirtembergska officerare med dragna värjor, tydligen för att bevara hans inkognito: Men det märkvärdigaste var; att då några gatpojkar vid åsynen af parisaren började hurra; följde den bättre delen af publiken exemplet och började äfven hurra; Endast några halftokiga menniskor; sannolikt demokrater eller vurmiga politici, ropade Fy! och Tig! det är ju en tyrann! eller I borden blygas; tyskarl! och dylikt: Men dessa enskilda remonstrationer förlorade sig i den allmänna demonstrationen; eller åtminstone hade parisaren icke öra för annat än jubelropen; för hvilka han förbindligt tackade; Sedan han hade återvändt till sin fru i galavagnen; sågo båda en god stund ut genom fönstret och smålogo och samtalade på det vänligaste med några förnäma stuttgartare till dess tåget afgick; Händelsevis spelade musiken då åter upp och de goda stuttgartarne hurrade ännu en gång till afsked; säkerligen blott för att bereda den lilla näpna frun ett nöje — hon i den lilla svarta hatten, som så intagande och oskuldsfullt helsade ut genom fönstret; der hon stod bredvid sin hr Inkognito: Ty ehuru man väl kunde se; att paret icke längre befann sig i smekmånaden; fröjdades dock de godmodige stuttgartarne öfver de båda obekantas förträffliga utseende, och de goda stuttgartskorna öfver den äktenskapliga barmoni, som synbarligen rådde hos det såta paret. I ögonen fallande var; att just de, hvilka befunno sig i salongsvagnen med hr Inkognito, och hvilka buro granna ordnar, i allmänhet sågo ut såsom civilklädde gensdarmer eller tullbetjenter; under det att i de andra vagnarne, hvilka tycktes vara afsedda för betjeningen; man såg finare och förslagnare ansigten, hvilka man hade kunnat tro tillhöra diplomater, och hvilkas egare alla buro uniform. Bland andra fjeskade en gubbe omkring i vagnarne; som tycktes vara gjord af bara guld, förmodligen för att antyda att denne tjenare var trogen såsom guld. Betjeningen visade för öfrigt mycken