Dagens Nyheter – 23 augusti 1867, sida 3

— Guds frid! hvad står här på? var han: helsning, hvarvid den gamle hetlefrade skolmä starn lät riset falla och pojken stå upp: — Ah si, herr pastorn sjelf! jo, saken är den; att Peter här är den sämste i hela skolan, en riktig odugling, som aldrig kan sina lexor, der för är han tvungen att ha sin aga. Ni hörde sjelf, barn, att han inte kunde ett ord — kunde han väl? — Nä—iäj! skreko de alla med en mun, men längst och bredast skrek Jesper; — Men se, började åter skolmästarn, har man förargelse af de flesta; så har man också glädje faf en och annan, och här — han tog Jesper i armen och ledde honom fram -— skall jag visa pastorn en; som med tiden torde bli prest, han också. Presten såg på sin blifvande medbroder, kan som alltid kunde sina lexor, men prestämnets uppsyn behagade honom icke. Och så såg han på den lille stackarn; som aldrig kunde; och honom tyckte han om; Så underlig var den presten. Kom, sade han; till de båda olika gossarna; så skall jag förhöra eder litet, medan skolmästarn läser med de audra. Och så tog han dem med sig ut under hängbjörken, der de satte sig, alla tre, på en liten mossbänk: Så började han fråga dem. Jesper läste upp hvart stycke med tillhörande språk och det gick som en dans, men så snart han skulle förklara hvad. ban läst, begrep han aldrig ett ord: Deremot tycktes detta vara Petters lust och glädje, fast hans ord voro enkla och barnsliga. Men intet enda stycke eller språk, kunde han läsa ordagrant utantill; Han kastade om orden i den ordning de föllo sig lättast för honom att uttala. Till Jespers stora kunskaper, hörde också, att läraren nästan alltid måste börja stycket; ty annars hände ofta att han t. ex: på frågan: phvad befaller Gud i det fjerde budet? fick till svar: olydnad, förakt och förbrytelse emot föräldrar och alla dem, som under faders och moders namn förstås:; — Om någon bannar dig eller slår dig orättvist; hvad gör du då; Jesper? frågade presten denna: — Hä! sade Jesper med ett bredt grin och tittade något förläget ner på sina träskor: — Säg ut fritt; hvad du tänker; barn, uppmanade lärarn; — Jag klår igen; äss ja tyar; försäkrade Jesper: — Men om dn inte atyare, undrade presten; hur gör du då? — Då kan en väl hitta dom på aen fason; grinade han: — An du då; Petter; hur skulle du göra i så fall, skulle du också slå igen; om du orkade? — Ne—ej, svarade Petter eftertänksamt: — Och hvarför inte det? — För det är gynd. — Hur vet du det? — Det ;:: det. ;: stammade Petter, det står nånstans: avälsigna den; som bannar dig:4 — Kan du inte läsa upp det språket? frågade presten i det en dimma lade sig öfver hans ögon: i — Petter tittade åt himlen och åt jorden; åt blommor och gräs; det var tydligt att han försökte komma ihåg början; men det gick ej. — Hvad skall man göra vid sina ovänner? frågade presten: s — Alska dem! svarade Petter genast; under det Jespers öppna mun visade att han ej förstått frågan; — Ser du, att du kan! uppmuntrade presten Petter; — Men ja kan inte rasättat, ) beklagade denne med sorgsen uppsyn: Så höll presten på att fråga dem både länge och väl; och derefter skickade han dem in efter skolmästarn och sade; att de sjelfva skulle stanna inne. Skolmästarn kom ut och såg litet förlägen ut: Han tyckte inte riktigt om den nye presten, som lade sig i alltinge och ej lät det gå på en slör; som den gamle late prosten hade gjort: Han undrade nu hvad det månde bli af, och hade en förkänning af något visst stundande obehag. — Vet ni hvem som kunde bäst? frågade presten: — Ja, det kan väl inte bli tu tal om den saken; menade skolmästarn lugnad; ty här åtminstone var han öfvertygad att ej bli tillrättavisad; hvilket ofta annars händt honom emellan fyra ögon med den allvarlige presten; det var väl ändå Jesper; det. — Nej; svarade presten; det var Petter: