Dagens Nyheter – 10 augusti 1867, sida 3

på den svaga; aftärda stoftbyddan: Herrman kände huru armarna småningom liksom mjuknade och varsamt förde han dem sammansjunkande qvinnan tillbaka mot dynorna i stolen: — Moder; moder! — hviskade han — skola så vi mötas; endast för att skiljas i samma ögonblick? Den gamla slog upp sitt öga och lade ännu en gång handen på sonens hufvud: — Gud välsigne dig; min son! — sade hon med matt stämma; men visade med den andra handen på fadren och tillade — klaga ej mera än han öfver de lotter, som Herren utskiftar! Och dermed fattade hon åter sin mans hand och såg så mildt och vänligt på honom; som om hela hennes lifs kärlek legat i denna blick: Herrman föll på knä vid hennes sida; och han kände, huru den moderliga handen sakta trycktes på hans hjessa: Men intet ord yttrades mera; När Herrman såg upp; såg han sin moders blick ännu lika mild hvila på sin fader, men anletsdragen voro stela och handen; som han fattade, var kall. Han sprang upp; men den gamle; kämpestarke mannen öppnade sina armar och slöt honom i sin famn. — Din moder; son, är gången ifrån 0s8 — sade han — och bennes ande sväfvar frigjord öfver tingen och beder nu vid Gud faders thron för dig och mig. Gud välsigne dig, son; för all den glädje du gjort din mörke fader och henve här, din ljusa moder! Måtte den allsmäktige Guden hålla sin hägnande hand öfver dig nu och i all evighet! Det var nästan med en konvulsivisk rörelse; som den gamle omfamnade sin son;