Dagens Nyheter – 10 augusti 1867, sida 3

Hvarjehande Myheter. Den 34.-.åriga tranans, På Christineholm, beläget en mil från Nyköping, fanns ännu i Februari 1867 en trana, som varit der alltsedan år 1832; och nu för sin framskridna ålder kan vara förtjent att omtalas. Sommaren 1833 fångades hon som unge på en af de stora mossar, som finnas i Skagerhults socken i Nerike och der tranor häcka nästan hvarje år: Sedan hennes viogar blifvit något klippta har hon ständigt fått gå lös på gården vid Christineholm, utom under vintern, då hon haft et? eldadt rum för egen räkning. För alla, som skolat passera gården, har hon, synnerligast under sina unga år, varit rätt obehaglig, emedan hon ej gerna låtit bli att anfalla och med sin starka och hårda näbb försvarligt backa hvar och en; som ej med en dugtig käpp vetat sätta sig i respekt: Mau har märkt, att hon, besynnerligt nog, hastigt kunnat fatta motvilja mot en främmande person; när någon; som misshagat henne; genom en grind gått in i trädgården, har hon kunnat gå derutanför och posta i timtal, för att få det nöjet att med ett ursinnigt anfall gifva luft åt sin ilska; Den enda; för hvilken hon visat någon tillgifvenhet; är hennes matmoder, och henne är hon också trogen som en hund; Sin glädje uttrycker hon då genom ett slags dans, som är rätt lustig att åse; hon flyger öfver gården i full fart; gör så en piruett och kommer tillbaka, för att under många krumbugter och små hopp liksom fägna sin matmor: Hennes gång är mycket gravitetisk och afmätt; när hon går och funderar på ett anfall, klifver hon af och an med bortvändt hufvud och närmar sig omärkligen; tills hon som en blixt anfaller och ger ett dugtigt nyp. Hennes föda består mest af bröd och potatis, men annars äter hon nästan hvad helst hon får; hennes stora nöje är att om våren plocka upp hvad som nyligen blifvit satt; äfvenså njuter hon af att stå i ån och plaska med näbben i vattnet. Vår och höst, när tranorna flytta, är hon orolig och svarar då på deras skrik; Några gånger har hon fått ett par kamrater till sig vid ån, men de hafva snart öfvergifvit henne; Hennes skrik är skarpt