Dagens Nyheter – 9 augusti 1867, sida 1

dom och sorg druckit tvemännings i hennes hjerta . . s Jag vill ännu en gång se heane och höra henne tala till mig.:. sedan lära icke heller vi se hvarandra mera i denna verlden: — Sorgsna äro dina tankar; Johan :.: och olyckan har hårdt drabbat dig .:. — Hårdare kanske har hon drabbat eder fränka; hon har kämpat och lidit mera än hvad jag i min blinda kraft kunnat drömma om. Och nu står min bön till eder, om I villen tala ett crd till henne dess förinnan .:: Kanske skulle jag med min blotta åsyn förkrossa henne: — Svårt värf gifver du mig der; Johan, och ett som bättre höfves prester, än mig... men jag vill dock taga mig det uppå.:. Och grefven gick; och den sorgsne kastade åter öfver sig munkkåpan och följde. I det rum; der fru Richissa vistades; och som var beläget åt vester, så eit qvällsolen kastade en skär ljusfiod genom fönstren ditin, var allt tyst; när de båda männen nalkades. Golfven voro belagda med mattor, så att deras steg knappt hördes; och munken stannade i rummet utanför, när grefven gick in: I det ena hörnet af rummet, straxt nedanom en Kristusbild satt den gamla frun ien beqväm ksrmstol, och solen omgaf henne med ett egendomligt ljus, så att när man såg det aftärda, men ännu blida ansigtet, der kufvad smärta och svikna förboppningar dvaldes vid sidan af hvarandra, men der tillika rådde en frid, som tydde på att hjertat lagt verldens sorger åsido, betogs man ofrivilligt af beundran och vördaad. Hon satt med sammanknäppta händer och hennes blick var riktad på himlens blå, men så drömmande; att det tycktes blott