Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 2

ER betänrklig inatresa. Det exa tåg med resande för biligt pris, som den 29 uli kl. 2 e m. lemnade Paris för att gå öfver völn till Berlin, ankom till Köln omkring 2!3timna för sent, på grund af ett par olyckor under rean i Frankrike. Redan innan tåget hade uppnått :t Quentin hade det måst stanna på grund af en wotande eldsvåda i de två eftersta vagnarne, hvilas axlar blifvit så upphettade, att vagnarne fyllles med rök, ehuru det stannade dervid. Vagarne måste lemnas och ersättas med andra. Tåset bestod af några och tjugu waggoner med omsring 700 passagerare. Resan fortsattes nu, och man ankom till den norr om S:t Quentin liggande mindre stationen Essigny le petit. Här höll tåget stilla ett ögonblick, hvarpå det långsamt gick baklänges för att öfverföras på det andra spåret, det vestligaste af de åtskilliga spår, som här intaga banans bredd. Häraf drog man den riktiga slutsatsen, att man endast ville lemna plats för ett annat tåg. Omkring en minut förflöt under tystnad, då plötsligt från den eftersta delen af det långa tåget uppstod ett gränslöst larm, som inom ett par sekunder genljöd öfver hela tåget med ropen: sAlle aussteigen! Aussteigen! Tout le monde descendre! Weiter fort, weiter fort!x Som en blixt sprungo alla ut, nedför en 15 alnars sluttning, genom en tät hagtornshäck, utöfver kåloch potatesfält — ty alla trodde på en sammanstötning. Man såg sig om, man såg på det lemnade eller, rättare sagdt, till hälften lemnade tåget, ty alla hade icke kunnat komma ut; på flere ställen hade vagnarne icke kunnat öppnas, herrarne hade klättrat ut genom fönstren, på fältet lågo flera fruntimmer afsvimmade, och under en obeskriflig ångest sågo alla på tåget och hörde det kommande tåget. Allt detta skedde på mindre än en minut. Då kom det väntade tåget, kurirtåget från Paris, brusande, och med stormens fart for det fram, förbi, på sitt rätta spår, och var i nästa ögonblick försvunnet. Således skedde ingen sammanstötning, ingen olycka! Denna plötsliga öfvergång var nästan mer gripande än sjelfva spänningen. Flere damer föllo omkull, en fick kramp, en äldre herre återfick målet först efter ett par timmar. Äfven på andra sidan tåget hade alla störta ut, men olyckligtvis höll tåget icke vid stationen, utan på ett ovanligt ställe, och här gick en nästan osynlig metalltråd längsåt hela tåget, en aln högt öfver jorden, så att de flesta föllo på de spår, der konduktörerna visste att kurirtåget skulle komma inom en minut. Öfverkonduktören, som icke kunnat förbindra denna förvirring, uppfattade situationens fara. Han ref sig i håret och man hörde hans förtviflade utrop: Sacr6 nom de Dieul, men han förlorade icke besinningen. Med en beundransvärd själsnärvaro stängde han så många dörrar som möjligt, kommenderade: -Restez — restez partout, och med nästan öfvermensklig styrka och skyndgsamhet grep han alla som hade fallit på det olycksdriga spåret, kastade dem åt sidan och fick spåret klart, kanske ett par sekunder innan tåget gick öfver det. Hade kurirtåget kommit en fjerdedels minut förr, så hade det ofelbart krossat öfver 50 passagerar.. Nu var emellertid tåget passeradt, och ett ögonblicks djup tystnad utvisade hur djupt en och hvar kände sig gripen och tackade Gud, att så många blifvit räddade från en nästan oundviklig olycka. Snart voro alla åter i kupåerna och tåget fortsatte sin resa. Hela katastrofen hade uppstått genom ett missförstånd. Tåget höll, enligt order, stilla på det vestra spåret, och alla konduktörer stodo och tillsågo att hufvudspåret var fritt. Då fingo ett par passagerare i de eftersta vagnarne det infallet att vilja gå ut, hvarvid den närmaste konduktören ropade: Niemand aussteigens, capas descendrec. Detta rop missförstods utaf en redan utkommen herre, hvilken började ropa: vAlle aussteigens, hvilket åstadkom hela förvirringen, emedan alla antogo att ett tåg kommit i orätt spår och att konduktörerna derföre ropade till passagerarne att de skulle skynda ut. Denne herres beteende kunde ha förorsakat förfärliga olyckor. Han blef genast gripen, man såg konduktören fatta honom i bröstet och skaka honom, och derefter såg man honom icke mer i tåget. Alla passagerare berömde på det hög: sta öfverkonduktörens ifver och själsnärvaro, och man kom öfverens om att skriftligen för jernvägsstyrelsen omtala hans utmärkta konduit.