Dagens Nyheter – 8 augusti 1867, sida 2

Det ljöd så underligt i skogen, när svärden klungo mot hvarandra, och marken tycktes sucka under de tinga hästarnes hofvar: Då hördes plötsligt på något afstånd ett väldigt stridsrop; och en mörk skara af många hundrade ryttare störtade med lösa tyglar fram emot de stridande: i — Hill upp, riddar Axel — ropade dervid Herrman — eller skall här blifva ett stort manfall! Riddaren såg de anstormande ryttarne; och inseende omöjligheten att strida mot så många, när desse tu gifvit hans män så mycket att göra, gaf han befallning åt sina män att draga sig tillbaka: oo Nu; riddar Axel! — utropade Herrman och red fram mot riddaren — lyster eder nu att fortsätta vapenskiftet; så vill jag afskilja af mina män så många; att vi blifva jemnsterka, och det vilkoret bjuder jag eder dertill, eftersom I hafven talat som en riddersman; så skall det stå eder fritt, om I det hellre viljen; att draga hädan med edra svenner; Ett vilkor måsten I dock uppfylla, det nemligen att till mig på stället utlemna Johan Wale och ännu er, som måste finnas bland edra svenner; och som hos oss burit namnet Magnue. Riddaren satt länge tyst, och man såg; huru hans ögon blixtrade bakom hjelmgallret; — Hvem du än är, Herrman Berman — sade han slutligen och uppslog bjelmen — som en. stigman handlar och talar du icke; men väl som en riddarelike; och derför skall alltid gamle Peder Axelsson nämna ditt namn med aktning, I; grefve Hans, månde nu svara till konungen sjelf; när han innan kort kommer till Stock