Dagens Nyheter – 7 augusti 1867, sida 2

Lyser Tv skälfde, och jag hörde; hur hon framhviskade ordet Herrman; MHerrman många gånger :.: Jag trodde att hon skulle uppgifva sin sista suck : : : — Adla; arma; försakande Rixa! — frampressade paterns bleka läppar; och åter knäppte Ihan tillsammans sina händer, men med en häftighet, en styrka; som om han velat betvinga den storm; hvilken gubbens berättelse väckte i hans själ. — När jag åter såg upp på de stridande — fortsatte den gamle — så lågo tvenne svenner fallna; och fogden sjelf flydde allt hvad hans häst förmådde springa och en sven följde honom: Men den unge höfdingen; Herrman, som den stackars frun nämnde honom, kom tillbaka; steg af sin häst; talade milda och vänliga ord till den ädla frun .:? men hon tycktes blifva ännu mera orolig; när han tilltalade henne och pekade på den blodiga kyrkherren; som låg liksom död på vägen: I detsamma kom en skara ryttare der nerifrån; de hörde till bondehären; och höfdingen bad några af dem upplyfta kyrkherren; som ännu lefde; och föra honom hem; och sedan vände han sig åter till den gamla; sjuka frun. — I hafven alltid varit mig huld och vänlig; ädla fru Richissal — sade han — fast jag varit en ringa aven i förhållande till eder; nu har den gode Guden unnat mig den lyckan alt visa eder i ringa mån min tacksamhet : :. — Hafven tack; hafven redlig tack; ädle ungersven!, — hviskade frun och hennes tårar runno så strida: — Men hvarföre riden I så ensam? — sporde åter höfdingen.