Dagens Nyheter – 31 juli 1867, sida 3

från sin hjesse; och hans bröst tog ett djupt andetag. Framför honom stodo tempelhvalfven höga och majestätiska och månstrålarne lekte sin tysta lek på golfvet; på pelarne och på helgonbilderna. Allt var sig likt; men bilden af frihetshjelten var försvunnen. Med tysta steg gick munken fram emot altarrunden i högkoret; Här strömmade andra tankar öfver honom. Det var som om han sett en syn äfven här. Han stannade och sträckte ut handen och en vredeflamma brann i hans mörka öga: Men snart förändrade sig uttrycket i hans anlete. Ett blidt leende drog öfver hans mun; och han steg uppför trappstegen fram till altaret. Här föll han på knä och bad; men alldeles invid väggen, der skuggan var som tätast; och med pannan lutad mot det nedersta trappsteget. Hans bön var brinnande och innerlig, och stenen; mot hvilken hans panna hvilade; var våt af tårar, när han någon gång upplyfte hufvudet och sträckte armarna mot höjden. Härunder öppnades sagta en sidodörr; och tvenne qvinnoskepnader inträdde itemplet: Den ena var hög och majestätisk; den andra var nedböjd. Den senare stödde sig på den förra, som nästan bar henne fram till altaret, der hon neddignade med händerna sammanknäppta öfver hufvudet. En stund förflöt, hvarunder äfven den andra qvinnan; hvilken bar en nunnas drägt, gjot korstecknet och frammumlat en bön vid radbandet. Den vid altaret knäfallna bar samma drägt, som de förnäma riddarfruarna; blott mera enkel och allvarsam. Till utseendet var hon