Dagens Nyheter – 25 juli 1867, sida 3

förlorat: När morgonen grydde; hade han hunnit Kolmården och OÖstgötagränsen. Men nu måste han åter söka aflägsnare stigar, och det så mycket mera, som han hela dagen igenom ett stycke på sidan om sig hörde ljud aftrummor och horn och af många hundrade röster som sjöngo;: Han tog för gifvet; att det var bondehären, som drog från Nyköping förbi Krokeks kloster nedåt Ostergötland. Det var en ytterst besvärlig och äfven farlig ridt; men faran tycktes egga hans mod: När solen sjönk och augustimånan seglade fram på himlen och försilfrade vatten och land; befann han sig på en höjd; hvarifrån man kunde se ut öfver en .vidsträckt rymd af den nedanför liggande slätten; Det var slättbyggden mellan Kolmården och Norrköping. Till venster utbredde Bråviken sin vattenspegel; till höger syntes Glan och vid synranden höjde Ringstaholms slott sina torn mot himlen. Måns skrifvare hade dock lika litet denna qväll, som den vid Vadsbro kapell, något sinne för vackra naturtaflor. Hans öga hvilade på landsvägen; som slingrade sig fram ur skogen något till venster och gick ett stycke nedauför höjden; der han befann sig. Der nere på vägen var det lifligt; den ena hopen efter den andra af väpnad allmoge tågade fram; Måns hade stigit af sin häst och bundit den vid ett träd; sjelf gick han så långt fram han kunde; för att rätt kunna öfverskåda den framtågande bondehären: Några tusen bönder kunde hafva tågat fram; då med ens tystnad inträdde på vägen, och endast det allt hvassare ljudet af stegen som aflägsnade sig störde aftonens stillhet.