Dagens Nyheter – 25 juli 1867, sida 2

rån den periodiska pressen i allmänhet och tidingarne isynnerhet (bifall). Tidningarne ha i våra dagar blifvit en oförstörjar kraft. Pressen har sedan två eller tre generationer tillaka utöfvat ett mäktigt inflytande på detta land; nen den krets, inom hvilken dess handlingar verka, ar på sista tiden erhållit en ofantlig utvidgning. Pressen, som till principen endast var den bildade klassens egendom, har blifvit folkets arfvedel. (Långvariga och stormande bifallsrop.) Tidningen, med .1ess nu gällande billiga pris, är tillgänglig för alla dem, som äro i besittning af undervisningens första elementer, och just de, som spela en roll i det offentliga lifvet, äro mer än alla andra skyldiga att vara erkänsamma mot den periodiska pressen (bifall). Vi äro skyldiga densamma erkännande, derför att det är isynnerhet vi, som ha tillfälle att erfara och märka de ofantliga politiska och offentliga välgerningar, som pressen utöfvar. Det är ej för mycket sagdt, då vi påstå att en populär och välledd press uppträdande i väsentlig mån modifierar arfö ty nällandet mellan de styrande och de styrda (bifall). Lydnaden är i våra dagar ej längre en passiv och blind pligt (hör! hör!). Lagen, regeringen, den lagstiftande statsmaktens handlingar underställas genom tidningarne alla samhällsmedlemmars bedömande och upprätta nya band af intresse och vänskap mellan medborgarne och den offentliga myndighet, under hvilken de lefva. Dessa band ge ny kraft åt samfundet och landets vördnadsvärda institutioner (bifall). Pressen gör äfven oss, offentliga män, mycket värdefulla personliga tjenster, och man kan tryggt påstå, att dess fördelar äro af ett ofantligt värde iör medlemmarne af parlamentets båda kamrar, då man gör sig reda för de lyckliga förändringar, den låter deras yttranden undergå under den korta tid, som ligger emellan improvisationen och talens tryckning i tidningen (munterhet). Jag befinner mig här på ett ömtåligt område, men jag påstår såsom förvisso sannt, att stenografens skicklighet gör de tal som hållas i parlamentet, betydligt bättre i afseende på grammatik, uttryckets riktighet och logiska gång, i det han afklipper all onödig utbredning. Men förutom denna skuld stå vi i en ej mindre förbindelse hos, icke referenterna, utan skriftställarne i tidningarne. Jag erkänner öppet, att jag ej vet, huru vi skulle bete oss utan dem (gillande). Deras uppmuntrande, deras beröm äro för oss af mycket stort värde. De understödja oss i behofvets och svårigheternas stund. Men jag försäkrar eder, att hvad mig angår — och jag tror att alla de, som deraf haft någon erfarenhet, skola säga detsamma som jag — jag sätter ett högre värde på deras kritiska omdöme än på deras tadel (bör!). Föröfrigt, kritik eller tadel, hvem är den man, som någonsin kan finna sig deraf sårad? Om kritiken eller tadlet äro orättvisa, kunna de icke skada, om ej den, till hvilken de äro ställda, är beröfvad all karaktersstyrka (hör! hör!). Om de deremot äro rättvisa, är deras värde oskattbart. De bli då en spegel, i hvilken man upptäcker eller lär känna hvad man annars aldrig skulle fått veta. Derigenom lära vi medlen att ändra våra fel, och undvika de begångna irringarne, att göra våra talanger, hvilka de än må vara, mera gagneliga för våra medborgare, att uppfylla — jag säger icke mera fullständigt, utan mindre ofullständigt — de svåra förpligtelser, som försynen pålagt 048. Hvar och en, som skrifver i en tidning och i synnerhet i en vigtig och mycket inflytelserik tidning, har sig ålagdt ett i alla afseenden svårt värf. Ännu mera, detta värf har faror för honom sjelf vida mer än för den stora allmänheten på grund af det ansvar, som han ständigt känner hvila på sig, under det han skrifver, ett ansvar, för hvilket han aldrig bar tid att göra sig reda, som härflyter från offentligheten och hvilket vi sjelfva ofta erfara under uppfyliandet af våra pligter. Korteligen, tidningsredaktörernps åtgöranden äro för.os8 ovärderliga. Samfundet har dem att tacka för mycket, som förskaffar det undervisning och framåtskridande. Men ingen är dem mera tack skyldig, än de, som å pressens sida äro föremål för en fri, uppriktig och till och med fiendtlig granskning. Det ligger mig personligen mycket om hjertat att få erkänna min skuld. Jag har ej för afsigt att öfverdrifva, och jag tror mig icke hafva öfverskattat pressens ofantliga, oberäkneliga vigt i hvad som rör samfundet i dess helhet (hör!). Det tillhör icke mig att minutiöst beteckna pressens moraliska karakter sedan den tid, då den blef en stormakt i vårt land. Men efter hvad jag lärt känna, hyser jag den djupa öfvertygelsen, att pressen blifvit mera hederlig, mera uppriktig, mera vördsam mot personerna, mot det enskilda lifvets helgd, mera mån om att undvika hvad som kan framkalla rodnad eller blygsel, och detta i samma mån som den vunnit popularitet och spridniog (bifall). Låtom oss derför icke tveka, att gifva denna stormakt den plats, som densamma tillkommer inom kretsen för våra institutioner och ider. TLåtom oss helsa den som ett nytt godt, som Försynen velat gifva menniskoslägtet, för att medverka till ärendenas och institutionernas framåtskridande (stormande bifall). Låtom oss begagna hvarje tillfälle att bevisa den att vi sympatisera med densamma, att det är vår önskan att bistå den i dess mission. Det är med dessa känslor jag föreslår en skål för tidningspressens kassa.